ns lt on 2 — junge, och det af allt mitt hjerta. rens rum. Grefwen förföljde mig. Dörre 1 hade nyligen blifwit öppnad. Jag skulle wäntat mig på denna resa. Wid midnatten, när grefwinnan hemkom, frågade hon, om bennes man lagt i söreträdeswis älskwärd och wader flida, fom jag älffade af allt mitt hjerta, likasom jag älskade min fyster Clotilde. Denna flida mar hela sin, familjs glädje och söndagseftermiddagen, då hon gid att andas frisk luft på auajerna och boulevarlet till musiken, till målarekonsten: wi sjöngo under det wi graverade; wi talade om min lefnadshistoria: ÅKnappt war jag född, förrän min mor dog, och min far, i den tanken att min mor war brottslig, flydde från min wagga med afsky. pwad blef följden af detta annat, än en föräldralös barndom, bestämd ät fat: tigdomen, utan utsigter, utan nöjen? Jag läste mycket, ide för att sjelf lära, ad, nej! för att lära andra. En ofta otacksam möda! Är det wäl någonting mera ledsamt, än den föreställningen, att först wara lärjunge och till slut blifwa lärarinna ? Jag började förft att få någon länsla af lifwet på wåra friffa fält i Bourbon: nais. Jag war då femton år. Den goda modren naturen war min mor. 3ag sprang med barnslig glädje twert öfver ljungmarterna och åkrarne, berusande mig af sol och dag. Men snart måste jag resa till Paris; ty det war endaft der jag kunde finna mitt lifsuppehälle. Jag har aldrig kunnat finna mig uti att i ett eiviliseradt land, sådant fom Frankrike, awinnornas tid skall förslyta under arbete, med undantag af detta föga behagliga arbete inom hus, fom bessår uti att uppsostra barn. utminstone är detta arbete ide betaldt med penningar. Jag kunde ej besluta mig till att sortfara med underwisn ing. Ett tillfälle er bjöd fig. Man hade talat om mig för nägra: betydande familjer. Fru grefwinnan VA... hade en dotter wid ätta är, hwilten hon wille uppfostra under fina egna ögon. Hon fom till mig; hon öfwertalade mig med få mycken enträgenhet och ar tighet att komma hem till fig och lemna flidan underwisnina, eller snarare leka med barnet , att jag gid in derpå, litwäl med swårighet, likajom Hade jag förut anat; att jag stulle föra olyckan i huset. Jag bodde i en liten kammare i mellanwåningen, under grefwens rum. Jag tillbragte der ett temligen tråtigt hf, utan att älsta någon annan, än min lilla lärEn afton war det barnbal wid hofwet. Grefwinnan förde fin dotter dit. Bref: wen fade fig ej kunna komma, under sörewändning, att han wäntade ett meddelande från en minifter; ty ban war wid diplomatiska korpsen. Grefwinnan reste ensam. Jag gid till mi kammare, påtände mitt ljus och började läsa i en bok. etrart fit jag höra ett lätt buller. Jag wände mig om och spratt till. Det war grefwen. Är fru grefwinnan ide rest! frågade jag honom i en siräf ton. Han tydtes förwirrad. — Män hufivu är redan i Tuillerierna. Jag tommer ej för att tala med er om henne, men för att tala med er om er fjelf. — Jag borjade blifwa orolig. Han hade hasiigt tillslutit dörren. — Men, min herre! .... — Marguerite! fade han i det han wille fatta min hand; har ni ej länge märtt det? Jag älffar er ända till wansinne. Jag blef få förffrådt, att jag störtade mot dörren. Han Höll mig awar, och förde mig med wåld till midten af kammaren. — Marguerite, hör! fade han beslutsamt. Se här hwad jag will och är i begrepp att göra. Jag är utnämnd till tonsul i Amerika och skall resa Nit. Jag har ännu ej nämnt något derom för min hustru; men hon får utan twifwel weta det af tidningarne. Om en timma ffall en wagn fomma och föra mig till Havre. Jag will ide resa ensam. Jag tar er med mig. — Zag blef alltmer förskrätt. Jag förjötte afwäpna grefwen med ett fallt ogillande. Hwarför taga mig med? fade jag kallt till bonom. Jag älskar er ide. — ylskar ni mig ide? Ni fall älska mig. Betänt doc, att det är för er ensam, för att lefwa uteslutande med eder, fom jag låtit förmå mig att på flere Hundra mils afftånd gå i landsflykt; ty jag tror mig ha märtt, att ni ide är bland dessa awinnor, af hwilta man gör fig en älffarinna, fom man på åtta dagar för med fig till Fontainebleau eller till Saint-Germain. Wore det blott tid ännu dertill, skulle jag gifta mig med er, fom man brufar ; ty jag älskar er af allt mitt hjerta. Under det han talade, hade jag närmat nug dörren. Jag hann öppna den och flydde hals öfwer hufwud. Han upphann mig på gården. Om ni ide will älska mig, fade han, i det han med häftighet tryckte mig till sitt hjerta; om mi ide will älska mig, återstår för mig endaft att dö. — Daktadt man ofta sagt mig, att äl stare wid hwarje tillfälle tala om döden, hade grefwens röst ett sådant uttryck af förtwiflan, att jag kände mig rörd.. Jag war för öfrigt temligen bekant med grefI wens karakter. Han war af swag karafter och tog eld wid minsta fläkt. Man gjorde mydet ej afseende på hans dårskaper. Emellertid wille jag ide resa med hor nom till Amerita. — Lef wäl! fade jag honom; men glöm mig. — Wid dessa ord flpdde jag haftigt. Denna gång war jag nog lycklig att binna ända till portwattafwingade mig igenom med fågelns inabbhet och hukade mig ner i ett hörn af botellets port. Han sprang förbi mig bortåt gatan Belle-ChaFe. 4 Jag fid fe wagnen anlända, fom skulle föra of båda till Havre. När jag sedan aflägsnade mig, funde jag ei bindra mig ifrån att tänka på det besynnerliga öde, som fig. Kammarjungfrun, fom inslumrat under det hon wäntat, swarade henne, att hon ej wisste derom. Grefwinnan gic till fin mans kabinett. Ankommen dit uppgaf hon genast ett stri och ropade på hjelp. Grefwen låg badande i fitt blod. Han hade gifwit fig ett pistolskott och war få nära döden, att han ännu endast drog når ara andedrag. Hans husiru naltades honom; men i stället att tilltala henne, uttalade han mitt namn. Dagen derefter sict jag weta denna förfärliga olycka; jag blef fjuf utaf, för sträckelse. Jag wisste ide mera hwad det srulle blirwa utaf mig. Bland de unga, likasom jag, fattiga flickor, hwilia jag lärt känna i madame Lefebures hus, — en gammal dam, hos hwilken wi togo in wid wår ankomst till Varis — fanns det en boppfulla stöd. Äfwen hon lefde af hwad hon fortjenade; men äfwen hon kunde odså säga, att hon arbetade för andra. Hon graverade. noter eller kolorerade kopparsuc med fädan styndsamhet, att wmwifa dagar mer än en gång inbragte henne äns da till åtta stanes. Jag måste lihväl derwid befänna, att hon steg tidigt upp och lade fig sent, äfwensom att hon ej någonsin medgaf fig en enda timmas raft, utom derna. Jag blef få rörd af detta lif, att jag bad henne, den siackars Hortense, att taga mig till fig. Detta skedde och blef hennes olyda. Hon hade en älffare, en ung lär fare, utan patienter, fom i början ei wille anse henne för annat, än en älskarinna, men som, sedan han lärt känna henne till hjertat, utan twekan beslutat fig att erbjuda henne sitt namn och dela med henne fin förmögenhet. Denna förmögenhet war wäl medelmåttig; men, aså mycket bättree, fade Hortense, ajag skall finna få mydet mera nöje uti att arbeta för honom. I sjelfwa werket war ochå ett arbete, sådant fom hennes, nära nog en förströelse. Det war wäl ej helt och hället en stön tonst, hon idkade; men det war alls ide heller ett handtwerk. Wi fingo kärTitian och Rubens, under det wi pålade färgorna. Detta war den enda tid i min lefnad, då jag erfor werklig lyda; men, stall jag sedan säga er, huru jag haft nå gra timmar af en inbillad, sedan bedragen sällpet! portense siod i begrepp att gifta bort fig. Den unge läkaren M. Nichard fom dagligen och fatte fig frarhför wärt bord. Han war af ett gladt lynne och war wader. Ni fan wäl gifa ? Hjertat är få swagt wid ferton år. Jag blef tär i honom. Jag nämnde det ide för Hortense. Jag wågade ide en gång nämna det för mig sjelf. Stackars flida ! Du skall icke lemna oss, fade hon, tryckande min hand: och när den glada tokan Clotilde tommer, skola wi behålla henne awar till middag i wårt Lilla paradis. , NH Jag lät henne tald; jag rodnade, och jag fåg förftulet på M. Richard. Det bedröfligaste i alltsamm answar, att han åfwen älskade mig. — Jag förftår mig ej på det, fade mig en dag Hortense; men på det fätt, hwarpå Richard gär tillmäga,, lära wi aldrig komma att gifta of. Alltid felas honom något; alltid är det något, fom hindrar: ena dagen är det födelsebewis, andra dagen anhöriges bifall. Jag swarade ingenting. En flöja af dyfterhet hade utbredt fig öfwer hela hus fet. M. Richard war ide mera så enträgen; Hortense war bekymrad, och hennes mor war orolig. En afton gid jag öfwer gatan, för att återwända till madame Lefebure, der jag alltid wistades om nätterna. En ung man fom der genaft emot mig. — Mamfell! fade han, borttaftande fin cigarr. — Jag igentände M. Nichards röft. Jag kände mig wanmäktig. Han tog min hand. Jag kunde ide göra motständ. — Ni har förftått, fade han, att jag ej will gifta mig med Hortense? — Min herre! fade jag, dragande tillbaka min hand. Stall jag tillsiå det? Ad! pwad han fagt mig, hade tränat ända till mitt hjerta. — Jag wet wäl, jade den unge lätaren till mig, att ni skall ogilla det: men mitt, parti år taget. Will ni också ej höra mig, fall Hortense ej winna något derwid. Jag har älskat henne .... Jag älskar er... Men jag älskar er med tusen gånger mer fiyrfa. — Min herre! mumlade jag, med en aftynande siämma. Jag är framför allt Hortenses wån. Gift er med henne; jag skall ide mera återwända till henne. — Ste heller jag mera; fade då Nichard. Jag git hem tll madame Lefebure. Följande dagen stref jag till Hortense, att jag mådde illa. Jag ljög ide, Mot aftonen fom madame Lefebure in i min fammare med ett bref i handen, — A 3. har sagt mia. alt bet är från er syster. La L e2e oÖ2—