kanta, besynnerliga warelser till wårt biftånd i onda dagar. Ty. gubben Salomon är sjelfwa förspnen för många bland of: han är den gyllene ungdomens mimister. — Kanske skulle denne fapitalift äfwen för mig blifwa en förjyn; tänkte madame Fargiel. — Prins! fade hon helt högt; refer ni härifrån till Paris? — Ja, madame. Jag hade wisiter att göra i Royaumonts nunnekloster. Men jag träffade ej någon. Jag wore nåstan sinnad att återwända NE; men, se solen är nart nere. — Zag har flidat min wagn till Jele-Adam, will ni låta Mig äta i er? Min fars båftar gå i spann likasom ett par orar. — Madame! jag är förtjuft öfwer den äran ni will göra mig. Mina häsiar skola skynda framåt iom winden. De skola ftå er till tjenst för återresan i morgon, om ni så will. — Jag tadar er. Jag fall gifwa tillsägelse, att mm kusk, wid äterkomsien från Jsle-Adam, kommet till mig i Paris.