flicorna ffulle jag ide känna någon fruktan; men, berr d Orbessae är efter alt ut. seende en man; och när gör ej en awinna afseende på en man? Kammartjenaren fom och anmälde ett bejö! af prins Waldesthal. I — Såg at prinsen, att han wäntar mig i salongen. Hon gick genasi. — Han ffulle kunna rädda mig: tänkte hon, när hon fom nedför trappan; om I ban wille fås i morgen med berr dOrbessae. Han skulle hindra honem att tomI ma hit ... men, om han dödade honom! .... I XIX. I Prins Waldesthal. ; Prins Waldesthal war en tysk ädling, fom för fer månader fedan kommit till Paris, der han lefde af fina gods, och andra inkomster. Hans afsigt war att i tid hejda fin undergång, genom ett rift gifte. Oaså fåg man honom med samma ifwer söka sköngeter af alla flag, tillochmed aktriser. Kanske hoppades han hos madame Fargiel återfinna tusen gånger mer, än han gifwit Beatrir. Daktadt sitt bögförnäma och stolta fätt att wanligen bemöta andra, emottog I madame Fargiel prins Waldesthal modet nedlåtande. I — Jag hoppades knappt få fe er bär, min prins; fade hon, i det hon räckte honom fin hand. Ty somliga männers löften äro ej mera att förtro fig till än dem fom gifwas af awinnor. — Pet är ej orätt sagdt, madame. Alla ord fom gå öfwer edra läppar, äro träffande utlåtanden. I Grefwinnan hade fatt fig på en divan. M. de Waldesthal gid, med den wanliga tyska, tölpaktiga hållningen, och fatte fig framför ett till hälften öppet fönsier. — Nå hur mår er far? fortfor han, med en tankjpridd min. Jag gaf bonom ett löfte för åtta dagar sedan, att snart äterse honom. Märker ni ide, att man i denna werlden alltid fäster fig mera lifligt wid dem, som gå fin wäg, än dem, fom siadna awar? ör att då tala uppriktigt, min prins, är jag af den enfaldiga tante, att edra paradorer ej funna få namn af nigra träffande utlåtanden. I — Det år alldeles rittigt! Impertinente a la mode. Hwad ni är älskwärdt impertinent. I — Hwat nytt från operan? — Detsamma fom der sinns sedan tio år. Odså går man ej dit. Man har I fört fina penater till boulevards-theatrarne, dernäst les Varietes, och till oh med Dåelassements-Comiques— Känner ni ice en komediantsta vå theatern k, mydet ryltbar för fina äfiventyr? En fullkomlig ostuld, en ursprunglig dygd: jag menar mamsell Teatrir. — UH! för tufan! en högsörnäm dam, och en högförnåm toka i fina maner! hälften Elairon, hälften Manon-Lescaut. Hes henne är allt komedi, eller roman. — Ja. juft bon ja. Känner man hennes ursprung, hennes familj? — — Eåtant får man ej weta förr än inför rätta, när en sådan dam får process med fin mor eller dylilt. Det är besynnerligt: man wet, hwarken hwarifrån de komI ma, eller hwart de taga wägen; hwilket ännu mera retar nysikenheten, och gör dem ännu mer retande. Man fan Helt och hållet efter behag bygga en roman på det jagolika i deras urrkomst och förswinnante. När man plådar en ros, bryr man fig då någonfin om busken, hwarpå den wurit, eller tiden når man bryter den, wären eller wintern? Mins jag rätt, jå har jag wisst hört omtalas att Beatrir ide är af I någon låg börd; ryttet nämner en grefwe. Men tyst! jag tror till och med, att bon tallar sig tröten de Parfondval. — Tror ni det? i I I I I — Za, namnet låter wertligen ej illa. Jag erinrar mig hafwa hört henne tala med ett theatralistt eftertryd om siua forfäders flott. Men ni wet, att man ej bör lätta tro till alla dessa aftriternas romantista berättelser. — Talade bon ide om fin far? — Är det wäl möjligt, att hon Mulle haft en far? Tet är för öfrigt en flida I af för mydet smak för att tunna underhålla fina älskare med simpla historier om fin familjs motgångar. Det är endast bodmamseller, fom sölka wädda medlidande genom berätteljer om sådane der busliga olyckor. — Hon har säledes älskare! — En mängd, eller också ej en enda, fom kommer på ett ut. — Pet will odsa säga att hon ej älftar någon? I — Det skulle jag nåsian tro. Wackra awinnor äro ocså enkom skarade för att älskas. Sjelfwa älsta de någon gång, när de få tid till öfwerlopps. — Mig har det emedertid förefallit, att hon älskade br VOrbesjac. — Ni har således fett honom? — Ja händelsewis: men hwar det war mins jag ej mera. Madame Fargiel lutade sig i baft mot fönsiret, för att dölja fin oro. — Utan twifwel torde hon äfwen roat er med fina ertravaganser, sitt öfwer spända wäsen? — Den war något twår den gången jag sist såg henne. Herr adOrbessae .... ni känner ju honom? — Hwem länner ide honom något? Det är han, fom i försia rummet är öfwerspänd. — Jag torde komma att lära känna honom närmare. Wi måsie träffas med det jnaraste; ty endera at of bida, jag wet ej rätt hwilfendera, är styldig den andre en mwärjföt. — Det war just. såsom jag tänkte ut det på förhand, tänkte madame Fargiel med hemlig glädje. — Och når skall mötet fe? frågade hon prinsen, med min af att taga föga inttesse i siägan. — 3 morgon kanske, så framt han ej fall glömma nun förnärmelse; ty jag påminnet mig, att det är jag, som förolämpat honom. — Vrinsen började stratta, när han erinrade fig Mauriccs och Eeatrir kappåtning. Han berättade hela denna bändelse för madame Farngiel, fom, i fin ordning, gaf I honom att förftå, att det war tillfölje af denna promenad fom grefwe dOrbessac och aktrisen gjort ett besöt på hennes fars slott. — Ad! sade bon, för att reta prinsen; act hwad grefwe dOrbessae är för en charmant man! GCtt fnille, ett ädelt hjerta! Ty jag tan gerna tillftå för er, att ban gör mig fin cour. Allt hwad artigt och ömt är har han sagt mig. I 3 fanning, ropade prinsen med en rörelse af barm: det der går för långt. Hwad; I Det är ide nog att han enleverar aftriferna för mig; ban mågar äfwen kasta fig i I förwäg för mig hos damerna af werld. Den skurken! Jag förbjuder honom att wisa sig för er en gång till. — Men; fade grefwinnan med beräkning; det samma skulle han lätt funna säga er— Men ni, madame; frågade prinsen, med en på engång förwånad och bönfall: tande min; hwad skulle wäl ni säga honom? Madame Fargiel suctade.. ... Ä — Sannerligen, jag wet ite hwad jag stall swara er. Hon afbröt fig sjelj. — Men widare! Sty kans skäl gåller ju alltid mesi! — Det är jusi rätta sättet att tala med mig, madame; ty tomma mi att I — UH! min herre ..... — Uh! madame. Det fan nog göra mig endt em er; men bet bjelber iceWi mäste åf. Det förundrar mig gansta modet, att han ännu ej skigat fina se. kundanter. Man träffar henom ide när fom helst. Man finner henom någon gång I örwerallt annorftädes än i Frantrite. Man depenferar ide twåhundratusen francs om I året, utan att wara nödsakad att tid efter annan förlora fina gåldenärer ur sigte. I — Har herr VOrbesjac fö lder? fade madame Fargiel, med hämmad röft. I — Rog har han, varade Yrinsen lifnöjdt. Hans båftar, bans äfden, hans ålstarinnors tlädningar och annat imäåploc — det der lönar wäl knappt tala om? — Och hans rordringsegare äro ej alltid ense med bonom? — AH! Gud! Med undantag af gubben Salemen, fom lånat bonom tre I a fora tusen franes på ett wisst imaginärt grefffap, äro herr VOrbesjacs fordrinasegare belefwadt folt; men juden tager ej alltid tejen. När han händelsewis en natt dromt om fina penningar, bar han ej om morgonen något medlidande. Han ffidar tre eller föra griphumrar i hamn och häl efter fin gäldenär; ty ban bar lyckats få en I bysättningsdom på bonom. Näflidne winter hade han låtit msätta herr dOrbessae; I men han återgaf honom friheten; af hwad bemligt skäl, wet man ide. — owar bor då den bederemannen juden? I — Sådant infall! I Jag tänkte just ide på hwad jag fade; men jag wille höra, om ide det tunde I wara en gammal ratitiff gubbe, med röda ögon, fom bor wid samma gata fom jag. pwarje gång fom jag går nägenstädes, ware fig bort eller hem, bar jag den olyctan I I I I I att möta honom. — Rej det är en annan jude, utan allt twifwel; ty wår jude — jag jäger wår, emedan wi litet hwar besökt honom — bor på Michodidre gatan, wid sidan om boulevarden. Det är en högst egen och besynnerlig warelje. Han omfätter millioner der han bor i en wåning, Mvareft ni ej en gång ffulle wilja inlogera en riwal. Han leder en mängd händeljer efter fin behagliga wilja. Med ett ord, det beror på