Je så:! — Nej, madame. I dag fom i går; i morgon fom i dag. — Madame Fargiel, som ide tunnat dölja en hemlig förnöjelje, om Herr Delaporte i början sagt, att den fjufe bejunnit fig nog illa, antog genasi ett sorgset utseende. — Min Gud! tänkte hon. Dm han lefde ser månader till, få wore allt för: loradt. — Ad! min herre, hwad jag känner mia lydlig wid edra underrätteljer? Således funna wi ännu hafwa något hopp? Läkaren teg. — Jag wet ide, om det är min barnsliga kärlek, jom warit skuld dertill, men jag har alltid mbillat mig, att jag ide stulle misia min far. Han är wetkligen ung ännu för fina år; hwarför skulle han ide till och med funna lefwa ända till ättatio års ålder? — Hwarför, hwarför! fade Läkaren, med en bekymrad min. Herr Delaporte! Ni är mydet wan wid att fe folt dö. Ni föreställer er alltid att döden ej flappar på porten, utan att han will m i huset. Låt of tänka på far ten! Säg mig helt simpelt, att ni skulle funna rädda nun far. — Nej madame; det är omöjligt. AÄtnunftone skulle det wara ett underwerk. — NI, men jag tror ide på underwert. Jag tror på den, fom skulle funna rådda min far. Madame Faraiel betrattade oroligt herr Delaporte. Hon wille ide gå ratt på med fina frågor, men genom omwägar få fram den hemligbet, hwillen hon brann efter att få weta. — Tror ni då ide, berr Delaporte, att det fall blifva m far till Paris om åtta dagar? — Nej, Madame; ty om åtta dagar. ..... väkaren wågade ej sluta fin mening. En blirt af en demoniskt ohygglig glädje gid öfwer madame Fargiels panna. — Min berre! fade hon, med en rörd främma; ni förffråder mig. — Madame; på den runkt, hwarpå er berr fader befinner fig, måste man wara beredd på allt, från den ena dagen till den andra ..... tv, den nunfta fris frulle för närwarande....... Madame Fargiel bade i handen en ganTa dyrbar nåsdut, fom bon förde till fina ögon med ett oefterbärmligt bebag. Den bederlige lätaren blef rörd ända till tårar. — Farwäl min berre! Hwad fom än händer, fan ni räkna på min erkansla. Jag skall aldrig glömma, med hwilken omsorg ni wakat öfwer min far. Madame Fargiel tog tastigt wägen genom en liten allse, som förde till gärdsporten. xäkaren följde benne med aktningsbetygelser, utan att säga något. När hon tom till fitt åkdon, bjöd han henne handen, oc bad henne befalla siukwakterskan att gifwa grefwen den dryct, fom ban låtit insiälla aftonen förut. Madame Fargiel fjönt ned i fin fuptwagn, litasom dräntt i smärta. — — Jaså; fade bon, når bon tom på något afstånd: grefwen skall säledes dö om ätta dagar; men ända till dej stall han lefwa? — Maurice skall fåjängt arbeta för fin afsgt. Jag skall utan myden möda hinna fram. Zag hoppas, jag stall forsa banå artiga planer. a När bon tom till slottet, war Grefwen inslumrad. — Det synes, fade den gamle tammartjenaren till henne, att greficen börjar få någon hwila. — Jag skall gå och fe på honom. N — Emerlertid, madame, wet ni fanfte, att näfta natt fall bli swår. Det har läfasea sagt of. Det rlar eljesi ej wara twenne goda nätter i följd, den ena efter den andra. Medan tammaltjenanen talade, gid Madame Fargiel upp för trappan. Ejulk wakterstan wisade fig wid dörren. — Derr Grefwen har nyligen inslumrat: fade hon med låg röst. Om madame wille wänta der nere...... Madame Fargiel tog ide wara på. hwad denna an inna jade; lita litet fom hon förut gifwit alt på, hwad kammartjenaren sagt. Hon git raft till fin fars säng, upplyftade sängöfwerdraget, och betraktade den gamle. Bullret af bennes sieg och dageljurets framffymtande wädte grefwen. — Ac det är ni, min dotter! jag wäntade på er, mumlade han, i det han räd te henne handen. — NÅ wäl, nun far. Huru befinner ni er? Jag fammanträffade nu på fund med läkaren, fom mydet lugnat min oro. gt att hemta min — Öwad menar ni, min basta Regine? Läkaren har haft skäl att lugna er. Men är ni då ide nog beredd på att utan förtwiflan undergå det flag, fom frall träffa er, Jag tänner det alltför wäl: jag har få dagar awar. Qwäfningarna bafwa återtommit. Wid första fris stola de göra slut på mig. Märk! det är nappt en timma sedan herr Delaporte lemnade mig. Jag bar till oh med trott, att jag ej skulle jå återse er. Men desto bättre, Bud ske lof, ni är nu här.. Hör, min dotter! Dm ni hyser kärlekatill mig, Mall ni ide återwända till Paris, dessa tre eller fora dagar. — Tre eller fora dagar, fade madame Fargiel, nej ide under ett setel, om ni få will. Jag skall säga ec min far, hwarföre jag, sedan ni insjuknat, tillbringar balfwa tiden i Paris. Det är juft för att ni skall få mera lugn och frihet. Doktorn har i tysthet anbefallt m:g, att ide tala med er, utan endast några wisja timmar om dvgnet. Han känner edert bjertas bebof. Den minfta sinnesrörelse stulle medtaga edra trafter. Jag bar måft göra mwåld på mig, för att hälla mig undan. — Gtiter ni nämnde mitt bjerta, Regine, få wet, att sedan trenne dagar är det likasom marteradt. Jag har ej ännu sagt er det. Men hwarför ide wara upprigtig för fin dotter? Altjedan jag fid fe denna flica. ..... — Denna komediantska! skyndade fig madame Fargiel att infalla. — Hela min ffrflutna lefnad ssäller fig för mina ögon för att wäcka min oro, Under mina feberanjall i fynnerbet, fer jag åter din mor, dina fmå systrar; ty de äro födda af Mn mor. — Min far hwartill tienar att plåga er så, för några skapade warelier, fom ej äro wärdiga edert hjerta och edert namn? Dessa twenne barn, fom fusjeliätta er, äro ide mina spsirar, ty sedan min mor bedragit eder, har hon blifwit irammande för mig likasom för eder sjeli. t är rätt sagdt: mumlade grefwen, fattande fin dotters hahd Han hade samlat fina frafter och lystat fig upp. En blirt af hämnd bade vasserat förbi hans ögon; men i detsamma föll han tillbaka mot övngottet och drog djupa fudar. Ja, min dotter! Mi har rätt. Denna awinna war ej mera min bussiru: denna moder war ej Mera er moder. Litwäl bar jag aldrig sått weta sanningen fullkomligt. Allt sedan den afton jag dilterade mitt testamente, bar den ftadars Amelie wijat fig för mig alla nätter. Jag tror ide på fröten. Nej wisst ide. Men ändoc. så fort sjutwaktersian inslumrar, fer jag skuggor swäfwa tör mina ögon, der borta, längst fram i min kammare. Småningom taga dessa sluggor skapnad af en awmna. Jag tror mig igenkänna Amelie bönfallande, utom si, förkrossad, sadan jag såg benne samma dag wi reste. Hon kommer och anbefaller mig fina barn. owem wet? Sanffe de äro äfwen mina! ..... Jag fan med ett ord säga er, fortfor han, att upptädten af denna dotter rört mig ganska djupt. ...... Hon far fin meders röst. Jag hörde heane på en gång med fmårta och glädje. Om det wore min dotter, buru brettslig stulle jag ej wara! 3a, sannerligen, åt bwiltet lif af klippor och farligheter har jag ej då öfwerlemnat henne? Odså återfinner jag henne i de mesi tvgellöra willjarel er. En attris! Hela publitens mäti . — Min far, min far! Hwarjör så myden oro? Jag loswar er att för framtiden mata öfver denna dotter och hennes syster; men för all del glöm dem nu. Låt ej mängden, fom ännu är okunnig derom, få tunstap em en olyca, som skulle återfalla på mig, efter att hafwa girwit ett dråpslag åt edert minne, kanske alldeles till intetgjort det? N — Men ni wet då ide, mitt älskade barn, att denna aktris, om hon ftaffar fig nog mtygande bewisning, fan infinna fig wid min död och gåda alla mina förheprningar. 3 lagens ögon är hon eder syster. Hon torde tomma och klandra mitt testamente. Hwiltet uppseende! hwilken ffandal! pwilka rättegångar! bwilfet tidningswäsen! Hela Frankrike skulle så weta min historia och min wanära. — Och medlet att afwånda allt det der? frågade linigt madame Fargiel. — vyaligtwis teftår bela min förmögenbet i siatsräntor. Jag strej i går till mwerelhandlaren och bad honom att af dem sälja trettiotwatusen franes fem procents fonder. Han skall sjelf tkomma hit med penningarne. Om ban ej kommer, Återsitå doct alltid åttabundratujen franes, fom ni ej behöfwer dela med dem, fom lagen fan erkänna för edra fyftrar. — uttahundratusen franes, mumlade Madame Fargiel, med en röst mera ljuf, än om hon bade uttalat: jag älskar er. — Jag bar defutom något i kontanter. Ni wet, att jag alltid brukat hafwa siörre sedlar i portföljen. D ertill bar min kassör och uprbördsman ännu ide gjort reda för sist förfallna semesae. wad angår mina twenne gåärdar i Picardie, borde man funna sälja dem före min död; ty, fom jag redan tror mig ha jagt er, om bela min esterlemnade förmögenhet bestode i tontanter, skulle ni ide wara nödsakad att dela med edra systrar. Bland mina gamla wänner är öfwerste Forgerille den ende, fom kansde skulle wilja lemna er sitt biträde i denna afär. Wi skulle tillsammans funna uprgöra ex underskeifwen obemitttnad bandling, genom hwilken jag till honom, ST