Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1849, sida 1

ROIILOT, GdGdCls a dtGALIIIIIIÖOSSCUÄLLICLIIA MM or g — ännu några dertill. Efter nu fråga om detta oss emellan en gång blifvit väckt, vill jag här nedan meddela dig mina åsigter af saken. vKonservatismen i ett land är icke, såsom några liberale förmena, ett nödvändigt ondt, som måste tolereras; den är tvertom oumbärlig och ytterst af nöden; ty att en makt gifves, som mot folkväldet bildar en motvigt, är af oberäknelig nytta för det allmänna bästa. Men det ligger alldeles icke i sakens natur, att denna motvigt skall vara en slendtlig makt, som med list, ilskenhet och skadefröjd afpassar alla möjliga tillfällen att skada sin motståndare. Tvertom bevisar just ett sådant förfarande, att man alldeles icke uppfattat eller gjort sig redo för ett sannt konservativt partis uppgift. Konservatismen är den återhållande kraften i ett land, hvilken bör se till, att icke det dugliga förkastas med det odugliga, det nyttiga och ändamålsenliga med det murkna och obrukbara. Om denna kraft i mer eller mindre mån afviker från sitt syftemål, om den i ett eller annat afseende visar sig vanvårda folkets interessen, om den tolererar missbruk, som borde och kunde afskaffas, om den envist sätter sig emot den allmänna rösten, om den i befordringsväsendet hyllar och fasthåller nepotismen och favoritismen på förtjenstens och duglighetens bekostnad; då konserverar den det, som den hvarken bör eller får konservera och förtjenar i följd häraf alla de missöden, som kunna komma att drabba densamma. — Fordrar rörelsepartiet deremot något, som icke är tidsenligt, icke rätt, icke öfverensstämmande med nationens sanna, bästa, så är det det konservativa partiets både rättighet och pligt att genom sina organer modigt, öppet och sakrigtigt uttala sitt ogillande. Men märk: detta ogillande bör då uttryckas så, att det visar sig vara fritt från all skadeglädje, all smädeoch förvrängnings-lystnad; det bör afhålla sig från allt bifogande af insidiösa, gemena reflexioner och anspelningar, hvilka, såsom hvar man finner, icke höra till saken; det bör uttryckas sd, att man icke mot sin vilja måste finna, huru i hvarje rad en lumpen, infam skadefröjd framlyser derföre, att ett önskadt och efterlängtadt tillfälle åter erbjudit sig att få utgjuta all den bitterhet och galla, hvaraf man känner sina kärl öfversyllda. Det första, jag således af en konservatismens organ fordrar, om den med fördel skall kunna verka till sitt ändamål, är att den bör kunna ingjuta aktning för sig och sin fraktion. Förmår den icke det, så faller den snart till ett nonsens, till en nullitet, som man kastar ifrån sig lika tanklöst och likgiltigt, som man tillgriper densamma. För att väcka aktning åter, fordrar man, att den, liksom hvarje enskild individ, i sina bedömanden och hela sitt väsen skall visa sig ledas af kärlek till sanning och rättvisa, afgifva prof på ärlighet och oväld, hofsamhet och värdighet i sättet att uttrycka sig. — Nu vill jag fråga: ,Hafva våra konservative ens bemödat sig om att på dessa fundamenter basera någon slags aktning för sig från folkets sida? Deras organers spalter må besvara frågan. Mig synes, att de icke ens slagit in i den tonarten. Nå väl! den jag icke kan högakta, den kan jag icke eller tro eller förlita mig på; den jag icke kan förlita mig på, vill jag icke eller rätta mig efter, eller hörsamma, och den ingen hörsammar har icke eller något inflytande. Så tänker jag; så hoppas jag, att många andra med mig skola tänka, så vida de nemligen vilja göra sig denna möda.Må de konservative faktiskt och icke blott genom bombastiska radomontader, eller lösbrytande af vissa satser och meningar ur deras sammanhang, ådagalägga, att det är kärlek till sanning och rättvisa, som leder deras pennor! Må de i sina sträfvanden och bemödanden visa, att de styras af oväld och opartiskhet! Må de upphöra med detta eviga käx, kält och häcklingsbegär, hvarigenom de slutligen uttråka både vänner och fiender! Må de blott en enda gång på fullt alfvar medgifva. att en stor del af fol-—