Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1849, sida 1

årlt, eller Mies MM — — Då furstarne en gång, som andra menniskor, skola redogöra för uppfyllande af sina pligter inför den högste öfverdomaren, komma dessa blodiga upptriden och dessa olyckor, som krigen förorsakat, mest att tynga deras samveten, höglinddast att ropa på straff öfver deras hufvuden. Detta att de underlåtit, att, med uppoffringar af tid, krafter, sjelfvisk ära, makt och egna fördelar, i tid bilägga nationernas tvister; att de tillåtit sig ro och nöjen, innan tvisterna blifvit afgjorda; att de ej i första rummet användt alla tillgängliga medel till missförståndets urvägenrödjande och fredens bibehållande — allt detta kommer vid den allmänna verldsdomen att tyngst af alla förseelser drabba dem. Icke är det svårt, att få folk i lufven på hvarandra. Det händer alla dagar, att menniskor från olika församlingar, lärjungar från olika läroverk, soldater af olika regementen råka i strider med hvarandra. Stå respektive chefer och styresmän derunder blott och gapa; låta de missförstånden och misshälligheterna få luft och utrymme; ingen ting kan sedan uppehälla striden, förrän den blifvit afgjorå med knytnäfvarne. Men en förståndig, en välvillig chef, en chef med lika myeket hjerta i bröstet, som klokhet i hufvudet väntar icke tills det gått så långt, I medvetandet af att han är sina underlydandes tjenare, till deras tjenst lönad, öfver hvilka han styrer, gifver han sig ingen rast eller ro, skänker sig ej hvila eller nöjen förr, än missförständen blifvit urvägenröjda och misshälligheterna bilagda. Han reser sjelf. han går sjelf, han skrifver, han sänder utskickade, han ordnar om sammanträden; möter han hinder på ett håll, så vänder han sig till ett annat; duger ej detta medel, så använder han ett annat; vilja ej dessa underhandlingar lxvekas, så öppnar han andra och nya. Kortligen, han släpper ej den omtvistade saken förr, ån den blifvit, bilagd. Så göra omtänksamma, kloka och sant välvilliga styresmän i mindre kretsar af folkstyrelse. Men huru förhälla sig kabinetterna, dessa föreståndareskap för millioner? Med dryga kostnader föranstalta de om ett möte, oftast så sent, att det blir försent, att hoppas framgång af öfverläggningarna. På lösa grunder uppgöres ett jemkningsförslag, hvarom icke ens de sjelfva hysa stor förhoppning, att det skall gagna; det sättes emellertid ihop, utbasunas med pomp och ståt, skrytes icke så litet öfver dess hopsmidning: och sedan lemnas hela den omtvistade saken åt sitt öde. Men de styrande hafva icke väl åtskiljts, förrän de löst sammanknutna banden ånyo lossna; såret bryter upp och blir större. Hvad göres då? Jo då få nationerna löpa emot hvarandra bäst de vilja i blindt raseri, och furstarne, glömska af sitt medlarekall, söka endast den förgängliga äran att, i spetsen för sin nation, som det heter, men i sjelfva verket bakom dess rygg, skörda äran, ifall kriget vinnes, eller skyddas af omständigheterna, i fall det förloras. I förra fallet hafva de äran att vinna, i sednare fallet ingenting att förlora, ty det är nationerna, icke furstarne, som under åratal få godtgöra krigsgärden och umgälla alla följderna af krigets fasor. Såsom slutsats af denna framställning följer den önskan, att kabinetterna antingen måtte använda sin makt som sig bör, eller ock att all kabinettspolitik upphörde och utbyttes mot en öppen, ärlig och af vederbörande folkvilja stärkt underÄ mellan nationerna. Det der hemliga spelet i kabimetlerna tjenar blott att ännu mera intrassla redan förut alltför mycket invecklade politiska förhållanden. Vi hafva icke ansett oss böra vägra intagandet af ofvanstående artikel, då den onekligen uttalar flere sanningar; men vi tro emellertid, att det gifvas stridigheter, som svårligen kunna biligg utan genom krig, och att en ärlig och öppen fejd ofta är att föredraga framför diplomatiska underhandlingar, som efter hand erfarenheten visat nästan aldrig ärligt afse folkens verkliga interessen.