Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1849, sida 1

Det var en lyx, som finns hos dessa rika, som ej hafva känsla för konsterna, som älska guldet i och för sig, icke det, som guldet gifver. Maurice blef således icke förtjust vid sitt första ögonkast i madame Fargiels rum. — Nå, min herre! sade grefvinnan, utan att veta, huru hon skulle börja. Har ni nu följt aktrisen till sin theater? — Ja madame, jag har följt henne ända hem till sitt. — Ah! det fägnar mig. Dessa charmanta qvinnor hafva då också ett eget hem! Maurice, som var i en allvarsam sinnesstämning, ansåg ej detta elaka yttrande värdt ett svar. Madame Fargiel fortfor, bitande sig i läppen: — Nå, fortsätter hon med sitt skämt och sina upptåg? Fortfar hon i sin inbillning, att min far gjort orätt i att glömma henne uti sitt testamente? — Ja visst, madame, svarade Maurice. Ni känner troligen icke hela denna historia? Hr de Parfondval, som fört er helt ung från ett land, dit han ej trodde det vara lämpligt för er att återvända, lär utan tvifvel ej velat oroa er med . . — Jag känner allt, sade lifligt grefvinnan Fargiel. I går, sedan ni rest, uppvaknade min far ur den dvala, hvari han fallit, Fan kallade då på mig och talade om min mor. IIan sade mig, att den