HM kontor, dels å utdelningsställena och d ::::33333333333333 iii— formligen proklameradt. TI theoretiskt håänscende är verlden redan frigjord från alla dessa grillfängerier, som icke innebära annnat, än den mest befängda anakronism; men i praktiskt afbida de innu nådestöten, och det är fara värdt, att åtminstone ett sken af lif kommer att vidlåda dem ända till dess ett nytt korståg, det sista, allmänna, uppbådas, och stormklockor, ackompagnerade af svärdens klang och kanonernas dunder, ringa dem till grafven, till den eviga hvilan. Men betänka då reaktionens män, att de med sin missbelåtenhet med det närvarande och sina krassa sympathier för en tid, öfver hvilken redan flera århundraden kastat sitt bårtäcke, endast vända en ironisk spets mot sitt bornerade egensinne, sin illa dolda egoism och sin fega fruktan för idåens makt och slutliga herravälde? — Desse herrar, som eljest hafva en så hög inbillning om sin egen krietlighet, den de med äkta komisk sjelfrättfärdighet ropa ut kring gator och gränder; desse, som med en så läskande sjelfförnöjelse oupphörligt tala om sin varma, orubbliga förtröstan på en ständigt vaksam Försyn, — hvad har nu deras tro tagit vägen? Har vil Herren nu öfvergifvit sitt verk och sysslolös dragit sig tillbaka inom sin himmel, vredgad öfver sina barns sjelfrådighet och ondska? Är han ej mera tillstädes i verlden, utan åser helt lugnt från sin öfversvinnliga höjd, huru de onda makterna lössläppa sina apostlar och ämne-svenner kring verlden? — Och eder historiskhet sedan! Den är sannerligen af ett eget, högst kuriöst slag. Vetenskaplig är den icke, och kan ej vara det, så framt ej förnuftet läte tämja, sträcka och tumma sig efter hvars och ens nyck och behag. — Förnuftet, som i historien ser och igenkänner sin egen utvecklingsgång, medgifver dock aldrig, att verlden kan vara öfvergifven af iden och lemnad till spillo åt lumpna tillfälligheter, hvilka liksom spela raffel om mensklighetens ädlaste och mest maktpåliggande interessen. Och likväl hafva de reaktionäre nog oblyg panna att våga påstå, det historien blifvit ett nytt syndafall, ett affall från gudomen, alltifrån den tid, då reformationen afgaf sin krigsförklaring emot den förmätna makt, som försökte att fastkedja subjektiviteten vid en andelös ytterhets fångmur: att stinga anden inom väl förvarade lås och bommar. Är verlden verkligen sådan, som de reaktionäre påstå den vara — sannerligen: då är deras försyn ett vanmäktigt väsende, och historien är icke annat än en kedja af osammanhängande fantasier, öfver hvilka under lediga stunder protokoller blifvit förda af dårhushjon. Vi vilje för några ögonblick låna ett välvilligt öra åt denna deras klagolåt. Vi vilje ställa oss inom den storordiga fiendens egna förskansningar, Der, i sjelfva medelpunkten af hans befästade läger, fäkta vi den lätta kampen till ända, för att sedermera bevisa honom den sista tjensten och vederbörligen jorda honom under desamma vallar, som skulle utgöra hans kraftigaste värn. Till en början vilja vi helt otvunget och af hela vårt hjerta medgifva, att nutiden är sönderfallen med sig sjelf, nemligen sålunda, att den ännu icke kommit till ett klårt medvetande af sitt innehåll — det vill med andra ord säga: att den ännu icke förmått bringa enhet i sina många olika elementer, och att de kämpande motsatserna allt hitintills stå oförmedlade, jemte eller mot hvarandra. Men med detta medgifvande äro vi ännu endast komne till sjelfva frågan, icke in uti densamma. Först då, när vi hafva ådagalagt den af oss medgifna satsens egentliga innehåll, kunna vi säga oss hafva satt värjspetsen på reaktionens bröst. Det är derföre nödvändigt att tränga den rakt på lifvet, för att bringaden från sin svaga och intetsägande allmännelighet, hvils(ken så lätt kan vilseleda, till den närmare bestämning, som gör allt missförstånd omöjligt. Med uttalandet af ofvanförda sats, som egentligen skulle vara en förevitelse, har reaktionen i sin anspråksfulla hvardagsvisdom allenast gifvit oss en i det allmänna medvetandet redan öfvergången och sålunda för godt pris tillgänglig karakteristik öfver hvarje tidsperiod, som företriä