Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1849, sida 1

Revolution och reaktion. Reaktion och tidsanda. LIA Vår tid är sönderfallen med sig sjelf — vi höra det dagligen upprepas och försäkras från alla jordens väderstreck. Det är en oändlig klagolåt häröfver, och orsakerna dertill skola vara mångahanda. Det finnes ännu en hel mängd. menniskor, som drömma om den gamla goda tiden, då folket icke kände något interesse för denna verldens angelägenheter, på sin höjd gjorde anspråk på de allranödvändigaste och närmast liggande materiella behofvens tillfredsställande, men för öfrigt lemnade de egentligen menskliga prerogativerna åt några få privilegierade, som genom en lemnad förskrifning på alla ett kommande lifs härligheter ansågo sig hålla hela den öfriga massan skadeslös för hvad den här måste umbära. Men äfven denna slags tidsanda blef buren till grafven och jordfästad. Menniskan började känna sig såsom menniska; hon fattade fast fot på det område, som tillhörde henne och blef der allt mera hemmastadd. Hon började få en dunkel aning om, att jorden är något mer, än en tummelplats för dämoner; att äfven anden der lemnat spår af sin tillvaro. Detta medvetande innebar fröet till den verldshvälfning, som komma skulle. Subjektiviteten återbördade sin rätt; menniskan gick in i sig sjelf och fann der det, som hon så länge och förgäfves sökt i ett aflägset, töcknigt fjerran; hon fann — anden. Är det icke en jämmer och plåga?! Dagen, den solbelysta, flammande dagen har inbrutit, och natten är förgången. Det magiska månsken, i hvars ljus man kände sig så svårmodigt stämd, så sentimentalt smäktande, är borta, och vi hafva fått sol i stället. Hvilken skada, att så många svaga ögon, som vant sig vid skymningen och halfdagern, icke kunna fördraga dess sken! Och svärmeriet sedan, och medvetslösheten och menlösheten och det innerliga förhållandet till naturen, till träd och foglar och gräs och buskar, hvart har all denna härlighet tagit vigen? Undergifvenheten, resignationen och med dem vordningen äro sin kos, bortfligtade, som fjädrar i en storm. Den nya tidsandan är ett barn af dämoner, och onda makter drifva sitt hemska, elaka spel med verlden och dem, som i verlden äro Proh dolor! Sådan är reaktionens, den andligas så väl som verldsligas, revigt nötta lexar, som den icke tröttnar att med fulla lungor predika i alla viderstreck, så att den redan bör hafva trängt ned ända till folkets drägg. I detta idkeliga ropande och hojtande ligger äfven reaktionens egentliga stridsstyrka, och det lider intet tvifvel, att den ju kommer att fortfara med skriket ända tills historien i sista instansen afkunnar sin dom öfver de i tiden på lif och död kämpande motsatserna, och andens absoluta herradöme blir högtidligen och