Insändt. Huru ljuft, att bördan lätta, Som en like trycker ned — Huru ljuft, att gränser sätta För den nöd, man sjelf ej led. Han som skådar ned från ofvan På hvad godt i löndom sker, Mäter lönen efter gåfvan Och välsignar den som ger. För omkring 30 år sedan M eon a hos lyckhuslän, en lika glad som god och väl uppfostrad femtonårig flicka, deras enda barn, begåfvadt med lyckliga Fälsförmögenheter och yttre fägring, — lofvande dem och sig zjelf all den sällhet för framtiden, som den sorglösa ungdomen och det oskuldsfulla bjertat, i förening med redan vunnen bildning och uppspirande talanger vanligen förespegla. Men ingenting ir varaktigt här i vansklighetens verld. Nägra år derefter dog fadren — och efter honom blef konkurs. Då hände sig, att en äldre förmögen köpman friade till den fattiga flickan och lofvade, att i framtiden försörja äfven sin tillkommande svärmoder. Den barnsliga kärleken fällde utslaget efter hans önskan, och sedan brölloppet ägt rum, flyttade alla tre till mannens och mågens hemvist, i en af rikets mindre städer. IIär gick det bra för dem några år; men efter inträffade, oförutsedda förluster, måste köpmannen ge upp sin stat, och kom med de sina i största bekymmer för det nödvändigaste. Sedermera, och efter det hushållet förökats med flere barn, har det arma hjonelaget måst åtnöja sig med ett drygt arrende på en liten mager hemmansdel af g:dels mantal i en af våra mindre bördiga provinser. Men icke nog dermed: genom en olyckshändelse blef mannen krympling, och kunde snart icke mera hugga ved och bära vatten till det torftiga hushållet. Om dräng och piga hade dittills icke varit fråga, utan drängsysslorne förrättats af husfadren, och pigans göromål af den stackars frun, hvars hälsa härigenom dagligen försämrades, synnerligen vid det för de betryckta föräldrarne ytterligare tillkomna missödet, att ett af barnen också blef lytt. I ett nyligen ingånget bref, från den beklagansvärda modren, till en af hennes barndomsvänner härstädes, skrifver hon, bland annat, sjelj så här: Nog undrar du väl, att få ett bref från mig, , men det är så länge, länge sedan jag haft någor notis från eder, J mina verkliga vänner, J som känt min sorglösa barndom: en rigtig vårlängtar efter allt hvad som haft beröring med min vårmorgons drömmar har kommit öfver mig. Min: barndomsminnen — de länge tystade? — sti upp igen. Jag skulle äfven vilja höra något on slere andra af mina gamla vänner och bekanta hvilka jag ej sett, sedan morgonens dagg lår på lifvet qvar, och då nödens och bekymren jernhand ännu ej hunnit lyftas för att gripa de arma offret. — Dock! hvad säger jag? Gud ä god! — Och vi behöfva så väl att böjas, för at höjas. Men tung, obeskrifligt tung är behofvet