Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1849, sida 1

HH DeUHTVLI, MVID K AÄtrUCtULHLIOÖDÖCCC1CU—— Ja, den som med säkerhet kunde säga det och icke måste låta sig åtnöjas med blott aning och tro! Några påstå imellertid, att det finnes tvenne ider: den kosmiska, eller verldsideen, och den moraliska. Skillnaden dem emellan skulle vara ungefär densamma, som mellan stora och goda handlingar. Dermed må det nu förhålla sig huru som helst; orimligt är det likväl icke, att begge iderna i sjelfva verket äro blott en, ehuru de uppenbara sig under tvenne olika former. Det är icke lätt att afgöra denna sak; ty för att mensklighetens id skulle blifva allom klar och fattlig, fordrades, att alla jordens menniskor, både de, som varit, äro och komma skola, befunno sig på en gång församlade. När de då betraktade hvarandra och samtidigt höjde ett rop, för att säga hvad som låge dem på hjertat, då vore detta ord den lösen, som de en gång erhållit, men mer och mindre förgätit. Vi vilja fördenskull icke söka utforska det, som, i följd af sin natur, måste vara doldt för våra blickar. Fit är blott tydligt och klart, det nemligen, att idegen existerar. Vi behöfva ju blott se oss tillbaka, så upptäcka vi spår af densamma öfverallt i historien. Rigta vi deremot vår blick framåt, så blir det åter dunkelt för vårt öga. Blott i enskilta ögonblick, när en eller annan individ rätt innerligt och utan lidelse dröjer med sin tanka vid den tid, som varit, och den tid, som är, kan det understundom förekomma honom, som om han äfven då och då kunde se en skymt af den tid, som varder kommande. Merändels inträffar det dock, att hvar och en-går på egen hand, famlande, framtiden till mötes, under det att han ihärdigt och af alla krafter sträfvar efter att slutligen finna medhåll hos idcen och sålunda kunna uppfatta densamma. Det är denna id6, som verkar både i revolutionen och reaktionen. Den skulle förmodligen helst vilja, att menniskorna skrede långsamt och lugnt framåt, liksom en djup, sakta rinnande flod; ty ett så beskaffadt framskridande är antydt och bestämdt i hela naturen, i allt lefvandes tillkomst och utveckling, i tankarnas omkringsiggripande, i det ökade arf, som det ena slägtet mottager af det andra. Men genom de många förvecklingar, som råda i de menskliga förhållandena, och genom mycket, som har anspråk på att få följa islar det understundom, att en hel hop kommer i vägen och förorsakar ett uppehåll. Under tiden stiger floden allt mer och mer; slutligen nedbryter den med oemotståndlig kraft alla i dess väg varande hinder och ilar då ohejdadt och hastigt med skummande och brusande böljor framåt. IIastigheten i manniskosinnet kan då vara så stark, att den tyckes likna ljungelden och hemfalla under samma naturlagar som den. Enhvar vet, huru blixten far, nemligen i zikzak, af lutter hastighet: luften gör så mycket motstånd, att den måste kryssa sig fram. Den lössläppta mensklige åtrån ilar på samma sätt framåt, viker åt sidan och måste åter vika åt den motsatta sidan, för att slutligen nå målet. Blefve resultatet lika hastigt tillvägabragdt som hvarje särskilt blixt, så hunne menniskotanken icke under tiden att förvilla sig; men nu medtager hvar och en af rörelserna månader, år, ja stundom decennier, efter de dödliges sätt att räkna. Den ena aberrationen eller afvikelsen åt sidan får namn af revolution; den andra kallas kontrarevolution eller roaktion. Man får imellertid icke jemföra denna rörelse till höger och venster med pendeln i ett ur; ty den kommer aldrig längre, då det deremot gifves ett framskridande så väl i reaktionen som revolutionen. Man kunde beteckna dem sålunda: att den förra är den ensidiga ordningen, den sednare åter den ensidiga friheten. Begge äro nödvändiga i det menskliga samfundet, och på fulländandets dag skola begge bringas i harmoni med hvarandra. Ännu finnes i verldshistorien intet, som bär vittnesbörd om, att någon stor och nyttig ide, som tillkämpat sig seger under revolutiomed, intr: nen, gått under i kontra-revolutionen; denne sed