Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1849, sida 1

ee ce mv — tationen, måste man ock gifva dem en sådan betydlig andel i den nya folkrepresentationen; och under försäkringar, att de äro de bästa medborgare och de upplystaste män i staten, hafva vi från honom (endast i andra ord) samma läror om behösliga garantier för bildning och förmögenhet inom national-representationen, som dem, vi hört nämnde parti under decennier påyrka, för att intrassla hela reformfrågan i det kaotiska sträfvandet att tillfredsställa alla de redan privilegierade och monopoliserade interessena och individerna. oaktadt allt detta, och det deraf temligen påtagliga, att författaren, par principe ou par devoir, icke numera kan gå längre i liberalitet, än de sig så kallande rätta medelvägsmännen, vill han, att man på hans blotta ord skall medgifva, att en regering, som icke gerna kan utgå från tanken på ett våldsamt genomdrifvande af sina förslag, icke kunnat erbjuda ett sådant för representations-reformen, hvilket skulle gifva mindre i ersättning åt embetsmännen, än den stora andel de redan ega. Och för att förmå oss tro, att denna ersättning icke en gång motsvarar den andelen, uppställer han helt knapphändigt satsen, att det är embetsmanna-interesset (nu har det åter blifvit ett!) som så nära enigt och högljudt förklarar sig emot förslaget, och frågar, vom man är nog enfaldig att tro embetsmännen vara oförmögne att räkna och se, att förslaget icke är, hvad det blifvit en jargon (2) att påstå: aristokratiskt och byrdkatiskt?v, Slutligen söker förf. afvärja den invändningen, att vid valen embetsmännen och de nu yrivilegierade interessena icke försumma sig, utan bättre bevaka sin valrätt, än hvad det egentliga folket kan göra, och han påstår, att om en sådan försummelse skulle komma att ega rum, är den mera att befara för de omedelbart väljande, än för dem, som sända elektorer, anmärkande, vatt det är likväl just de omedelbart väljande, som man ju redan behandlar såsom ett slags aristokrati, så att de böra hafva både råd, ledighet och förstånd att begagna sina rättigheter.Betraktar man nu allt detta med uppmärksamhet och sammanhang, skall man nära nog förvånas öfver att se så många sophismer sammanhopade. Kan författaren i Aftonpostenv verkligen tro, satt svenska folket skulle kunna finna, sig belåtet med en representations-förändring, som blott grundade sig på begreppet om hvad pluraliteterna i alla fyra stånden, af öfvertygelse om sina ståndseller korporations-interessen, skulle finna sig benägna att för sin del antaga? I det fallet skulle vi nödgas anse förf. vara alldeles obekant både med menskliga naturen och ståndsoch korporations-naturen. Det måste väl vara temligen klart för en hvar, att icke blifver det af sådana motiver, som de fyra riks-stånden komma att afträda från den sjelftagna rollen af esvenska folkets representanter. Vi hafve förut yttrat den åsigt, och vidblifva den, att det på det hela är en absurditet att vänta reformer genom de samma myndigheters beslut, hvilka skola upplösa sig sjelfva. I alla andra dylika fall visar folkens historia, att sådant skett genom sammankallandet af konstituerande församlingar, antingen af de afträdande sjelfve, eller genom regeringarne. Men vi lemne nu detta derhän och vilja för ögonblicket antaga, att det under nuvarande förhållanden i vårt land vore möjligt. I sådant fall är det likväl säkert, att enda vilkoret derför är, att en stark opinion uttalas af folket och att en vältänkande, redlig och kraftfull regering ansluter sig till densamma, på det att inga fraktioner af stånden må våga öppet uttala sig deremot. Utan en sådan impuls går det aldrig att här genomföra representationsreformen efter det vanliga sättet för grundlagsförändringars beslutande. Folk och regering eniga, öppet uttryckande sin vilja, kraftigt uttalande sin öfvertygelse, att ständerna äro pligtiga att i folkets händer återlemna det uppdrag, de 1809 utöfvade och i riksdags-ordningen endast af egen A J RR RR