Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1849, sida 1

om otydlighet i Lagstiftning. Att konsten att skrifva lagar så tydligt och klart, att ingen kan misstaga sig om deras verkliga afsigt, i sednare tider hos oss i en särdeles märklig grad aftagit, är en sak, som länge varit känd och öfverklagad. Det synes dock icke vara förmycket begärdt, att, när lagar och författningar till allmän efterrättelse utgifvas, desamma äro affattade med all möjlig omvårdnad och bestämdhet, både till språk och innehåll. Ty huru kan man väl i motsatt fall begära, att icke blott embetsmännen, som skola verkställa lagarne, utan äfven den stora allmänheten, som ej äger tillräcklig kännedom, för att juridiskt begripa deras sammanhang eller tolka dem på ett sådant sätt, att skadliga misstag deraf ej uppkomma, skola kunna samvetsgrannt följa sådane föreskrifter, då de äro, i saknad af all tydlighet och bestämdhet. Till dessa reflexioner föranledes man sjelfmant af ett nyligen i författningssamlingen intaget Kongl. bref af den 23:dje sistliane Februari och öfverpost-direktörs-embetets derpå grundade cirkulär af den 9:de påföljde Mars innevarande år, rörande sådane bref, som böra retourneras. Det säges nemligen deruti, att då vperson till bvilken ankommet bref är adresseradt, rär å annan ort vistande, sådant bref. må, då detsamma, försedt med anteckning: retour och avdress till postkontor inom riket, äterlemnas, med vposten dit försändas samt dervid under namn af vretour-bref å kartan till den nya adressorten uppföras, samt att i de fall, då fråga är om aäfribref eller sådant bref, för hvilket porto-afgift till första adressorten blifvit erlagd, någon rafgift för sålunda retourneradt bref icke bör ifrågakomma, hvaremot obetalde enskilde href elvler icke till första adressorten fullt frankerade bref nsktola d sista adressorten, då de af egaren uttargas, lösas, de förstnämnda med fullt porto, beyräknadt direkte från första afgångsorten, och de v sednare med felande porto, jemväl beräknadt från vdet ställe, dit de blifvit frankerale. Det första momentet i denna författning är tydligt och klart, så att t. ex. om 4. i Södertelje inlemnar ett bref till B. i Götheborg och derföre erlägger postporto, men B., under det brefvet är på väg till Götheborg, rest till Stockholm, så får brefvet i denna händelse retourneras från Götheborg till Stockholm, der B. således får hemta det utan någon afgift. Men antag nu att Å. i Södertelje icke betalt brefvet, då det inlemnades för att afgå till Götheborg; huru skall det då förhållas med afgiftens erläggande? I författningen heter det väl, att då obetalde enskilde bref å sista adressorten af ägaren uttagas, skola de lösas med fullt porto, beräknadt direkte från första afgångsorten. Men här uppstår den frågan: huru böra orden: direkte från första afgångsorten, tolkas? Är meningen kanske den, att sedan det af A. i Södertelje till Götheborg afsända obetalta brefvet blifvit retourneradt till Stockholm, det derstädes skall af B. få lösas emot samma. afgift, som hade det genast blifvit assändt från Södertelge till Stockholm, utan att, förut hafva passerat Götheborg? Denna tolkning synes dock alltför mycket strida emot hvad ofvanföre säges om de betalta brefven. Ej eller ligger det