Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1849, sida 1

15 1 KIRAN. de N1111II06118 Ö0ÅlC1å4.9 — 1—— fråga, som banar vägen till nya betraktelser och reflexioner! I Italien har, genom sitt i nationalitetens interesse vågade anfall på det österrikiska väldet, icke blott ådragit sig alla konservativa och reaktionära makters (Englands, Rysslands och Tysklands) ovänskap, utan äfven (hvad ännu värre är, och som kan hafva oberäkneliga följder) kränkt alla katholska makter, genom att förjaga påfven från hans land och hans biskopsstol. Väl har päfven från Gaöta slungat sina bannstrålar mot sitt otrogna folk; men det har icke vidare bekymrat sig om dem nu, än de nordiska nationerna under Jakob Erlandsens eller Gustaf Wasas dagar. Då Pius IX insåg det fruktlösa härutinnan, aflät han, det revolutionära Italiens hopp, katholicismens reformator, till alla katholska makter herdabref, i hvilka han besvor dem att återinsätta honom i alla hans rättigheter. Österrike, Neapel och, såsom det förljudes, äfven Spanien hafva åtagit sig detta heliga värf. Hvilken roll kommer väl Frankrike, hvad beträffar denna sak, att spela? När fråga uppstår om den, politik, som skall följas på Europas fasta land, blir alltid den vågskål, i hvilken Frankrike lägger sitt votum, den tyngsta. Om Frankrike vill understödja Italien, då blir detta sednare land ovilkorligen segervinnare. Förblifver Frankrike åter neutralt, så är striden ännu oviss; men seglar franska flottan till Tibern, för att återinsätta påfven — då är stafven för denna gången bruten öfver Italien; då kunna vi utropa: Farväl Italien! Bättre lycka en annan gång! Samtidigt med ryktena om det italienska krigets utbrott, kommo underrättelserna om en rörelse af den franska alparmken och om en ny rustning i Toulon. Mot hvem? Låtom oss se till, huru härmed kan förhålla sig! Den nuvarande franska regeringen är uppenbarligen en anhängare af Ludvig Philips ickemellankomst-system; men måste äfven, just i följd af denna princip, söka hindra hvarje främmande inblandning. Konseqvensen af systemet fordrade alltså ett anfall på Sardinien, som blandat sig i Österrikes angelägenheter. Men en dylik falsk princip är lättare att under de diplomatiska konferenserna följa på papperet, än på valplatsen, der svärdet, men ej tungan, eller pennan, afgör folkslagens öde. Tillochmed om den franska regeringen vore lika reaktionär, som Ludvig Philips, hvilket man dock icke rimligtvis bör kunna antaga, så skulle hon dock näppeligen våga, att, tvertemot folkets uttalade önskningar och vilja, bekriga Italien. Den franska politikens värmegrader kunna icke mätas efter någon vanlig politisk barometer; ty under loppet af de sistförflutna 60 åren hafva de franska regeringarne blifvit störtade just i det ögonblick, då de trodde sig som bäst hafva på siffran beräknat, huru läångt man kunde sätta natiomons tålamod på Prof. Ett annat spörjsmål är, huruvida Frankrike vill förblifva neutralt. Om det italienska kriget, på samma sätt i år som i fjol, upplöser sig i bara småträffningar och ändas efter den första allvarsamma batalj, så gifves ingen fara för, att ju Frankrike kan bibehålla sin neutralitet. Men om Italienarne antingen få en stark öfvervigt. eller ock, efter ett hjeltemodigt försvar, af öfvermakten bringas i svårt trångmål, då kan ingen veta, hvad det franska folket kommer att göra. Antingen hänfördt af beundran, eller glödande af hämndlystnad, skall det måhända tvinga sin regering att tukta dess arffiende, så vida regeringen icke allaredan sjelf i politiska eller ädlare syftemål låtit de franska härarne öfverskrida alpgränsen. Ryssland står icke eller långt borta från valplatsen. Åtta dagars ilmarscher genom Bosnien och Serbien äro nog för att bringa den ryska hären från Wallachiet till Dalmatien, och vid den första fiendtliga rörelse från Frankrikes sida kommer den ock säkerligen att der infinna sig. — Preussens ställning uti ifrågavarande fall är deremot icke rätt klar. Vid sidan af sin öfverensCAmmelse med Öeterrike i reaktionära bemödan