R— — äldrar, syskon, tjenare, kortligen verka ombildande på hela familjlifvet? Detta lider intet tvifvel, och förnekas ej af någon. Men frågan är blott: kunna uppfostringsanstalterna så ordnas, att en sådan, för den allmänna uppfostran välgörande inflytelse från dem kan utgå? Denna fråga, under medgifvande af all ofullkomlighet i upphinnande af det höga målet, måste vi besvara med ja. Ty eljest vore icke samhället en gudomlig stiftelse med ändamål för evigheten, lika mycket, fastän i allmännare mening, som familjen. Är familjen, det minsta af alla samhällen, till för menniskans uppfostran för evigheten; så måste äfven samhället, denna vidsträcktare familj, vara till för samma ändamål. Detta mål måste afses och förverkligas i alla dess institutioner, men främst af allt i ordnande af dess uppfostringsanstalter, i hvilka detta mål närmare och mera på saken sökes än i andra samhällsinstitutioner. Det är endast det samhälle, som betraktar sig såsom ett blott kontrakt för meddelande af yttre skydd, som kan känna sig frikalladt från denna skyldighet. Men hvarje samhälle, som anser sig stiftadt ej blott för yttre utan äfven för meddelande af inre skydd och förkofran åt alla sina medlemmar, måste i detta afseende känna sig djupt förpligtadt. Huru samhället åter skall kunna uppfylla denna skyldighet, är en annan fråga, hvilken, emedan den är en följd af den föregåendes bejakning, på detta ställe äfven måste vidröras. Vi hafva sagt och det är af alla medgifvet, att det icke gifves något annat sannt och rätt verksamt uppfostringsmedel, än kristendomen. Detta medel måste således samhället tillgripa och begagna; men kristendomen åter är såsom blott och bar lära eller föremål för vetande af föga eller ingen nytta. Den måste således i skolorna användas på ett annat sätt, än som blott undervisning eller en lärd uppställning i kristendomskunskapen (teologi). Hvad har då staten att göra? 1:o att uppställa denna grundsats såsom den första i lagen för sina uppfostringsanstalter, och att sedermera derefter rigta alla öfriga föreskrifter i uppfostringsverkseller skollagen. 2:0 att tillse, det lärare blifva bildade, hvilka kunna och vilja förverkliga de antagna och öppet uttalade uppfostringsgrundsatserna. För detta ändamål måste samhället inrätta en lärare-bildningsanstalt, hvarest ej allenast uppfostringsläran efter dessa grundsatser föredrages och examineras, utan äfven in praxi tillämpas. Först efter att hafva genomgått en dylik anstalt, borde en lärare anses kompetent att. söka en befattning vid landets uppfostringsverk. Då vi tale om statens skyldighet, att, i vissa fall, bättre än familjen vårda uppfostran och förbättrande inflyta på hemlifvets seder, kunne vi icke lemna en omständighet oanmärkt, hvilken, utom de redan nämnda exemplen, visar verkställbarheten af denna vår åsigt om uppfostringsverken. Det är bekant, att en bland de många orsaker, som föranleda ungdomen till dåliga seder vid de offentliga läroverken, är föräldrars svaghet att gifva sina barn mera penningar, än de behöfva för sitt uppehälle. Detta föranleder spel, dryckenskap, källarbesök, tidens missbruk och sist osanningar och falska uppgifter, då barnen skola göra redo för föräldrarne i afseende på de använda penningarna. Om nu i skollagen medgåfves åt lärarne den rätt och uppdrogs åt dem skyldigheten, att handhafva äfven barnens ekonomi, bestimma deras bostäder och hyresvärdar sköta deras kassa, beklädnad m. fl. utgifter, som kunna förekomma; så skulle blott genom denns paragraf, som kunde skrifvas på ett par rader otroligt mycket godt, ehuru frågan rörer blott er yttre omständighet och en småsak, som man tycker, i sjelfva verket kunna åstadkommas i och för uppfostringen! Läraren kom derigenom änm mera på sin rätta ståndpunkt, att vara föräldrarnes vikarius. Många föräldrar, hvilkas naturlig: svaghet för sina barn i detta fall icke annat kunAA mn bAaAI:A nästa dkulle i denna Inrättning