Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1849, sida 1

Korrespondens. Stockholm den 9:de April. Under de sednast förflutna dagarne har allmänna samtalsämnet nästan uteslutande vändt sig omkring grefve Horn och hans afsättning från landsböfdinge-embetet i Stockholms län — den på en gång första och största kraftyttring, som den nuvarande regimen idagalagt. Man hade länge väntat, att grefven skulle taga afsked, ty omständigheterne voro alltför tvingande och de af honom begångna felsteg i tjensten och förplumpningar derutom alltför grofva, för att han skulle kunnat längre hålla sig fast på den slippriga förtroendepost, han beklädde; men att han skulle få afsked, det var dock något, som man ej hade väntat, och som grefve Horn sjelf måtte hafva trott regeringen ej vara i stånd till, efter som han med en sådan envishet och halsstarrighet höll sig qvar, oaktadt han expressis verbis blifvit uppmanad att afgå. Huru Nemesis ändå går igen! Det är samme grefve, som af aflidne Konungen erhöll landshöfdingebeställningen i Stockholms län till belöning för sitt öfverläperi till de konservative vid 1840 och 1841 årens riksdag, der han af de liberale insattes till ordförande i statsutskottet, men hvarvid han helt hastigt och lustigt gjorde högerom-vänder-er, så utan all sans och måtta och så öppet stridande emot hela hans föregående politiska lif, samt hvarvid ban slutligen till den grad illustrerade sin skamliga öfvergång medelst nedrifvandet af ett anslag till omröstning i förstärkt statsutskott, att han derigenom ådrog sig det allmänna hatet, och det är nu sonen af samme Konung, som återtager den så dyrt förvärfvade gåfvan! Hvad måtte icke den stackars grefven nu känna, då han ransakar sina njurar och jemför sin närvarande olyckliga belägenhet med det förflutna och det tillkommande, der fästning och ärelöshet visa sig i perspektiv! Hvad skulle han icke nu vilja ge ut, om han år 1840 hade bandlat litet klokare; om han då hade ihogkommit det det välkända bibelspråket: förliter eder icke uppå furstars! Hans gamla antagonist, hr Dalman, har nu vunnit segern, men synes, besynnerligt nog, i en af de sednaste numrorne i Aftonposten, icke vilja upphemta de frukter, hvarefter han så länge och outtröttligt fikat. Det uppväckte derföre en omätlig sensation hos allmänheten, då man i Aftonposten fick läsa, att hr Dalman icke allenast afstode ifrån allt yrkande om ansvar å grefven, utan äfven satte i fråga: dels huruvida hr Dalman kunde, såsom riksdagsman, njuta skydd både såsom adelsman och riksdagsman, dels hvad man egentligen borde förstå med grundlagens stadgande om edsörebrott, och slutligen gick tillochmed så långt, att han drog i tvifvelsmål, huruvida bevisningen emot grefve Horn för öfverträdelse af duellplakatet vore så fullständig, att grefven kunde, i enlighet med advokatfiskalens framställda ansvarspåstående, fällas till den i sistnämnda lagrum stadgade påföljd. Hvilket lojalt