Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1849, sida 1

da låigan ter är netill Fiobertis fall trädde han i förbindelse med den omersk-etruriska republiken. Rustningarne mot Österrike har han bedrifvit med stor ifver, och illochmed om han skulle lida ett totalt nederlag, kan dock näppeligen han, och ännu mindre det italienska folket, i följd af en ögonblicklig olycka, öfvergifva det påbörjade befrielseverket. Hvad ryktena än haft att berätta om Carl Alberts resignation, så kan den omöjligen vara annat än en larf, som han vid första sig erbjudande tillfälle kommer att afkasta. Dessa äro de delar af Italien, hvarest folkviljan gjort sig gällande, antingen genom eftergifter från furstarnes sida, eller genom deras förjagande. Sieilianernes och Neapolitanarnes afundsjuka är utan tvifvel mycket gammal; men erhöll ökad näring genom deras särskiljande under Joseph Bonaparte och Murat, af hvilka i synnerhet den sistnämnde var mycket populär i Neapel, då deremot Sicilien med mycken trohet hängde fast vid det gamla konungahuset, som äfven år 1812 belönade detsamma med en egen konstitution, hvilken, om ock en återförening skulle komma att ega rum, försäkrade Sicilien om sjelfständighet och oafhängighet i alla dess inre förhållanden. Men då Ferdinand år 1815 återvände till Neapel, sökte han, genom att ständigt gifva Neapolitanarne företräde framför Sicilianerne, att ställa sig in hos sitt nya folk och att så småningom göra det förhatliga Sicilien till en neapolitansk provins, till vinnande af hvilket syftemål han öfverallt illuderade och slutligen helt och hållet upphäfde 1812 års konstitution. Landet besattes med neapolitanska trupper; det år 1823 derstädes utbrutna uppror blef dämpadt, och folket en lång tid bortåt gäckadt med löften om ett friare statsskick. Så stodo sakerna år 1846, då Pius den niondes reformer och det af Italien gifna föredömet kallade Sicilianerne till vapen. Då den absolustistiskt sinnade Ferdinand, kejsar Nikolai af Ryssland vän och själafrände, definitift afslog deras rättmätiga anspråk, förjagade de Neapolitanarne och hafva ända sedan den tiden, i trots af flera olyckor och ständiga chikaner från de medlande makternas sida, tappert försvarat sin oafhängighet. Härutinnan blefvo de i sjol temligen kraftigt understödda genom de häftiga uppror, som utbröto i Neapel och Calabrien, hvilka aftvingade kungen en konstitution. Denna glädje var dock af föga varaktighet: parlamentet blef sprängdt, sjelfva Neapel bombarderadt från tyrannens röfvarenäste S:t Elmo, och upproret dämpadt efter de mest barbariska blodsutgjutelser. Ferdinand sitter nu i sin igenmurade, med kanoner späckade borg och underskrifver den ena dödsdomen efter den andra. För öfrigt rustar han sig både till en förnyad kamp med Sicilien och till en intervention i Kyrkostaten. Oaktadt påfven sjelf har begärt denna mellankomst och Ferdinand flera gånger besökt honom i Gacta, har Pius dock varit för stolt att besöka honom i hans hufvudstad, som varit vittne till och offer för så många förfärliga, om hämnd till himmelen ropande våldsgerningar. Ferdinand har (liksom de andra monarker, hvilka år 1848 för ett ögonblick vände kappan efter vinden, men kort derpå läto med kartescher nedskjuta sina undersåtare) en väl disciplinerad och, så vidt man vet, trogen här. Det är en verklig lycka, att han icke vågar sända någor betydligare del af densamma ut ur landet, ehuru det å andra sidan är föga hopp om, att det: Neapel varande fosterländskt-frisinnade partiet äf i stånd att störta tyrannen. Hans ställning til det öfriga Italien är sålunda fiendtlig, ehuru icke synnerligen aktiv; dock skulle Neapels läge, fall någon olycka hände Romarne, sätta honom stånd att falla dem i ryggen och fullborda dera nederlag. Emellertid är största delen af Neapolitanarne och hela Sicilien förklarade anhängare af det nationala partiet; men deras afund sjuka vinner af det beständiga kriget alltför myc ken näring för att kunna underordna sig det all. männa nationalitets-interesset. Italien, hvars folk är besjäladt af en and: acC HA sålunda i fölid af furstarnes och re 2— — Ho H .—