umgänge och hela sällskapslif förverkligadt högre troslif måste såsom en lifgifvande och andestärkande atmosfär omgifva barnen i hemmet, och dessutom särskilta förmaningar, upplysningar, råd och handledning gifvas med afseende på detta högre lif. Föräldraoch moders-kärleken, blott såsom sådan, förmår här intet, ty äfven djuren, ehuru i lägre grad, uppvärmas af denna kärlek till sina foster. Den måste vara helgad och uppgången i en högre gudomlig kärlek, om den skall verka sannt uppsostrande. Bandet, hvilket sålunda knyter föräldrar och barn tillsammans, det rätta familjebandet är den i menniskoslägtet genom återlösaren uppenbarade gudomliga kärleken, stegrad och till sina verkningar ökad genom den naturliga. Ty familjen är icke till blott för samhället, utan ännu mera som en organ för Guds rikes utvidgande. Uppfostra i sin högsta mening är derföre likbetydande med skickliggöra för inträde i Guds rike. Och den, som fattar hela jorden med alla sina samhällen för annat, än en uppfostringsskola för himmelen, och hela lifvet på jorden med alla sina kyrkliga och samhällsinstitutioner för annat, än en beredelse fill evigt lif — han bedrager sig svårligen. Då nu det uppenbarade evangelium, kristliga föredömen och ett i hvardagslifvet förverkligadt högre troslif är det egentligen uppfostrande i familjen, är det band, som sedebildande och sinnesförändrande inflyter på barnen i hemmet; så är det ju klart, att hvar helst evangelium lägges till grund för umgänget mellan menniskor och allas deras ömsesidiga handlingar (göranden och låtanden), der är detta band bibehållet. Må barnen sålunda flyttas från hemmet till skolan; de hänga ändock i detta högre osynliga samlif tillsammans med föräldrarne; och bandet dem emellan och föräldrarne tillknytes fastare, i den mån barnen lefva och äro kristligare. Ja detta band har framför det, som knytes genom anteckningsböcker och målsmän, det företräde, att det varar och binder, äfven då, när föräldrarne och de naturliga målsmännen gått ur verlden. Ehuru om öfversinnliga ting, tale vi i detta stycke likväl icke utan erfarenheten, d. ä. verkligheten. Föreställom oss en son, hvars föräldrar äro döda; han uppehåller sig, som det då kallas, ensam i verlden vid ett läroverk. TLärarne häntyda på detta osynliga band; de säga honom: vom du fruktar Gud och lefver dygdigt, lefver du samma lif, som dina föräldrar, ehuru i i en annan verld, nu lefva; ) försök det, och du skall finna, att bandet mellan dig och föräldrarne ej sönderslites genom döden, lika litet som tid och rum här på jorden kunna åtskilja dem, som lefva i samma tro och lifvas af samma kärlek Ynglingen försöker det, och han finner, att han icke mera är vensam i verlden, ensam och öfvergifven i skolan. I den mån han öfverlemnar sig åt dygdens och det godas utöfning, i den mån han upplåter hjertat för sin barndoms tro, i den mån hans första kärlek der åter lifvas och stadgas, känner han sig också sammanbunden med sina föräldrar, som genom dopet befordrat honom till denna tro och vid hans första nattvardsgång varit vittnen till upplågandet af hans första kärlek. Han blir glad och god och arbetsam och driftig, och vill icke låta sig kastas bort som ett onyttigt verktyg från jordens skådeplats. Då genom anteckningsböcker och målsmän andra bindas vid sina yttre pligter, känner han sig bunden af ett högre band, kärlekens och trons, hvilket tvingar honom och drifver till uppfyllande af långt flera och svårare pligter, än de, som kunna kontrolleras genom anteckningsböcker eller målsmäns ögon; han känner ett inre band, då dessa anteckningsböcker blott antyda ett yttre; han arbetar icke allenast på de onda begärens undertryckande i lefvernet, utan äfven på deras dämpande i hjertat; han gör myeket godt, och tänker mycket godt, men känner också mycket godt, medan de, som uppfostras gehom anteckningsböcker, göra, tänka och känna blott det som efter menniskors sätt att se och döma aktas vara berömligt och godt. Genom underhållande och väckande af ett sannt kristligt lif i skolan, spinnas sålunda de rätta, hållfasta band, hvilka icke allenast binda lärjungarne vid sina pligter, utan äfven förbinda dem med sina familjer. Man invänder: vi detta stycke äro många familjer sjelfva icke bundna; huru skola då barnen kunna lefva ett samlif med dem i en tro och