Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1849, sida 1

II ÅT. Varv WAWAWAOAAOA — — — Skandinaviskt. Från en äldre svensk militär hafva vi emottagit nedanstående uppsats, hvilken vi med särdeles nöje införa. Rien ne perd plus certainement les peuples que de se payer de mots et dapparences. Guizot. Ofvanskrifna citat, uttaladt med afseende på andra förhållanden, tyckes i närvarande stund ej sakna sin tillämpning i vårt land och på vår ställning till grannriket Danmark. Så påkostande det ock torde vara att såsom Svensk erkänna sig saker till vingleri och opälitlighet, då man sedan barndomen blifvit intalad tron på Svensk pålitlighet, Svenska ärans obefläckade glans m. m., som våra salige häfdatecknare sedan urminnes tider varit särdeles frikostige med att framhålla, som en national-dygd, och som sedan traditionelt gått i arf till dem, som i offentliga värf fört nationens talan, till och med i sednaste tider, och skördat lagrar såsom billige och sanningsälskande panegyrici, så kunna vi likväl icke underlåta att vid en blick på den stora skillnaden emellan vårt beteende i början af år 1848 l och det vid samma tid år 1849 vis-a-vis en liten, men frisinnad grannstat tvärt öfver sundet, taga gisslet i handen, för att dermed ge ett, måhända både skarpt och sårande, men förtjent slag åt vår inslumrade offentliga ära. Äro vi icke dertill, af hvad som verkligen passerat, fullt berättigade? Hette det icke förlidit år vid denna tid: Sverige räknar aldrig sina sienderv! och var icke Svenska nationen färdig att gå man ur huse och kasta stridshandsken till 40 millioner Tyskar, utan att den stora mängden krigslystne ibland oss ens vårdade sig om att höra efter, huruvida vi hade några politiska bundsförvanter att påräkna i öster eller vester, som i nödfall kunde hålla oss ryggen fri. — Nej! ett stridsrop — ett allmänt stridsrop, utgick från Nordens fjellar, anfördt af eller dragande efter sig hela pressen, vi veta ej hvilketdera; och den storm, som denna opinionens vind uppväckte, blef så häftig, att styrelsen, hvars tänkesätt vi ej känna, fann sig uppfordrad till det enda kraft-uttryck vi hafva oss bekant om densamma till utländsk magt, och som, sanningen att säga, allt förmycket kontrasterade med dess kända neutralitets-system, för att kunna anses ursprungen ur de magtägandes egen åsigt. — Som följd af denna krigiska stämning beviljade Riksens Ständer behöfliga penningar och till råga på deserten lades de aldra vackraste fraser om våra bröder på andra sidan sundet. En hel observations-arm6 hopdrogs i Skåne, hvarförutan några tusende man trupper afgingo till Fyen, för att ge eftertryck åt den prononcerade folkviljan och efter några månaders orolig väntan på att våra bussar, som voro lifvade af den bästa anda, skulle en gång komma att sammandrabba med de öfvermodige Tyskarne, framkläcktes ändteligen, under Sveriges beprisade presidium, det Malmöska vapenstilleståndet. Var resultatet icke brilljant, så var det åtminstone antagligt, och någon hjelp bättre än ingen, samt den öfverallt framlysande vålviljan i det åtagna medlarekallet allt för stor, för att icke, åtminstone i Svenska ögon, kunna tjena till ursägt för de öfrige bristerne. Så var det i fjol. I år deremot, sedan Danskarne med exempellöst tålamod uthärdat alla de olyckor, som antingen stilleståndsvilkorens obestämdhet eller afsigtliga misstydning medfört, och då kriget tyckes på fullt alfvar åter uppblossa, hvad göra vi Svenskar nu för att lösa vårt i fjol gifna löfte om hjelp i nöden och för framtiden vindicera oss rätt att tala om vår