Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1849, sida 1

ollat. — — — —— —— P— Korrespondens. Stockholm den 6:te April. En lång tid synes allmänna interesset här endast hafva följt de stora verldstilldragelserna, och våra inre saker hafva så att säga alldeles blifvit förgätna. Detta förhållande har, i detta ögonblick, blifvit ännu mera märkbart vid de med dagens post ingångna underrättelserna nu afbrytandet af freds-underhandlingarne mellan Danmark och Tyskland, valet af en tysk kejsare, samt österrikiska krigsmaktens framgångar i Norra Italien. Det är i denna stund omöjligt att höra en tanke på annat, än huru det nu skall gå med sakernas utveckling i dessa länder — och ingen menniska tyckes bry sig om, hvad tiden innebär för oss sjelfve. Likväl synes det icke erfordras mycken djupsinnighet, för att inse, att äfven vår framtid kommer att stå i nära beroende af de (jag vågar rent af kalla det) absurda kabinettsplaner, som i denna tid hopsmidas och börja genomföras, under eh ständig vexling af skenbara eftergifter åt folkens fordringar på lagbunden styrelse, och de djerfvaste statsstreck, för att bevara en godtycklig herrskaremakt. En aning tycktes sistl. år hafva ingifvit vår hugoch sorglösa regering den sunda tanka, att stor ofärd kunde för de nordiska länderna beredas, om Danska statens sjelfstäåndighet faktiskt tillintetgöres och Tysklands enhetssträfvan finge sträckas ända derhän, att tillegna sig Bältena och bilda en stor sjömakt. Men, ur stånd att för sig utreda denna anings verkliga betydelse, synes den för henne endast blifvit en anledning till vankelmod och förnyade misstag. I stället för att med beslutsamhet afgifva en förklaring, som åtföljdes af snabba och kraftiga åtgärder för att återställa, så väl i det inre som i det yttre, en naturlig bundsförvandts lagliga och för Nordens sikerhet och lugn oafskiljliga rätt, såsom oberoende stat, uppförde man blott en stor militär-komedi, narale et terrestrex, afslutad med en diplomatisk farce, som också fick det ljufva namnet astillestånd. Nu måste man antaga, att ingen tanka mer finnes på följderna af Danmarks fall; ty ingenting utvisar, att man ämnar göra något annat, än att åse, huru det brinner i grannens knut. Att begära, det man skulle förutse följderna, om det lyckades de två gamla och det tredje nya kejsarväldet, att öfverväldiga de öfriga tyska staterna, grunda en trippel-allians mot folkens förpund, öfverläta alla de kufvade Sarmaterne åt Moscoviternas czarvälde emot ersättning af närmare beslägtade nationaliteter, det skulle vara allt för mycket begärdt af en regering, som blott söker trösten öfver sin oförmåga i föreställningen om dynastiska fördelar. Men tiden kommer nog att visa, huru olyckligt en sådan förändring i Europas statsförhållanden måste verka på hela norden, om ej folkens egen goda anda kan tillintetgöra verkningarna af furstarnes herrsklystna politik. —