Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1849, sida 1

varit, eller med honom IVCLLLUDUWU ås, ignoreras, eller undanskjutas. Att låta det nnu en tid bortåt förblifva olöst, är blott att sjuta olja på elden. Man måste lösa den gordika knuten, eller ock hugga den öfver med svärlet. Det sednare alternativet är dock förenadt ned alltför stora vådor, för att ständigt kunna illgripas, ehuru, som bekant är, man på åtskilliga ställen med mer eller mindre lycka gjort detta experiment. I längden duger det likväl icke. — Från många håll låta sig förnimma röster, som säga: Löser man på fredlig väg ifrågavarande problem, så kan detta ske endast med uppoffvring af kultur, konst, bildning, intelligens — korteligen med uppoffring af alla högre, ädlare inyteressen, och detta offer är för stort. — Men just i bildningens, i den sanna humanitetens namn kan mot ett sådant påstående göras den mest högtidliga och kraftiga protest. Menige man (orden: rpöbelv, rå, okunnig hop, massan?, dräggen af folket7, packetv, blinda krafterv, o. a. d. epitheter böra väl anses utgallrade ur den sanna humanitetens ordbok) menige man är ärlig, villig, trofast och tacksam, blott man öppet, ärligt och förtroendefullt kommer honom till mötes. I samma stund som vi i bildningens och humanitetens namn uppträda och göra anspråk på att vara deras sändebud och förfäktare, i samma ögonblick har äfven menige man anspråk på att vi förtroendefullt skola närma oss den och åtaga oss dess rättvisa sak. Det är just förmedelst vårt bistånd som den hoppas blifva bragt ur sin betryckta och förnedrande ställning. Just det, att den i mångas ögon aktas så ringa, att man vill knuffa den till sidan och utesluta den, just det ådagalägger tydligt och klart, att den behöfver vår bjelp och att det är hög tid att så sker. Länge, mycket länge måtte den hafva varit i saknad af de mera upplystes råd, hjelp och umgänge, ty annars kunde den icke nu, sedan frågan om dess emancipation en gång blifvit väckt, vara så obildad, att den hos oss injagar fruktan. Sålunda stå de olika sätten att se sakerna emot hvarandra. Sanning och osanning beröra hvarandra understundom i en och samma punkt. Derutinnan tyckas dock alla öfverensstämma, att det, som nu vållar tidens födselvånda, är fjerde ståndets emancipation. För dess skull har arberarefrågan och ideen om allmänna välståndet blifvit bragta å bane. Det är omkring den, som nästan alla andra tidens hufvudfrågor, liksom; planeterna kring deras centralsol, hvälfva sig. Det är just i detta stånds interesse, att fred herrskar öfverallt; ty det behöfver icke förlora mycket för att mista allt. Må man läsa häfderna och undersöka om icke i de talrika medlemmarnes af det fjerde ståndet bröst klappa lika trofasta, för det sanna och rätta lika varmt lågande hjertan, som i medlemmarnes af något af de andra stånden! Må man eftersinna om det ej är just de, som hafva burit dagens tunga och hetta under loppet af så många århundraden! Må man sedan pröfva om de ej hafva de största och rättmätigaste anspråk på de andra ståndens erkänsla, — en erkänsla, som de önska ådagalagd endast på så sätt, att dem tillerkännas lika rättigheter med andra medborgare, med dem, till hvilkas välstånd de med sin svett och sin möda bidragit, hvilkas lif och egodelar de med sitt blod värnat, och hvilkas företräden i intellektuellt hänseende de alltid skola låta rättvisa vederfaras!