Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1849, sida 1

s i Hr N. J. Gumperts boklådav ren På SårtTt TULU12— HBa33 — —— så för långt, kan urarta till kitslighet och småktighet. Just härutinnan ligger det, som berätigar Danskarne att anse den schlesvigholsteinska Hartikampen såsom en parodi på de stora natiohella strider, som försiggå i Ungern och Italien. Att mången s. k. nationell strid kunde hafva undvikits, om regenterne följt en mera folklig och )ch mindre herrsklysten politik, samt att dessa strider verkligen upptagit mycket af den dyrbara tid, som kunnat användas till befrämjande af folkens framåtskridande i socialt hänseende, det kan icke förnekas, och ingen tid har känt detta djupare, än just den, i hvilken vi lefva. Slutligen torde det tillåtas oss, att, bland de tidens tecken, som utgjort föremål för denna uppsats, få fästa uppmärksamheten på ännu ett, nemligen på den medborgerliga jemnlikheten, emedan denna på mångfaldiga sätt framträder såsom tidens grundtanke och i mer eller mindre mån ingår i alla andra, hvilka, om de icke betraktas i sina förhållanden till den, äro att anse som blotta bibegrepp. I fråga om medborgerlig jemnlikhet är det i synnerhet som begreppen vrå, okunnig massa, pack, pöbel, mobb, proletariat, dräggen af folket, blinda krafter o. s. v. komma i betraktande. Under det att 1848 års statsmän tyckas på fullt alfvar vilja uppställa den norm, att till ett väl organiseradt och utveckladt samfund hör: 1:mo adel, eller, om en sådan olyckligtvis skulle saknas, ett annat högre stånd, hvilket så väl uti intellektuellt som materiellt hänseende är i besittning af landets bästa krafter (elementerna till ett öfverhus, eller en förste kammare); 2:do en jemngod medelklass med en del borgerliga rättigheter (de valberättigade) och 3 :tio en massa perditionis, utan alla borgerliga rättigheter, föremålet för regeringarnes ständiga misstankar och bekymmer — är hufvudoch grundtanken i 1848, att den hitintills åsidosatta och förbisedda delen af folket skall höjas ifrån sin nuvarande låga ståndpunkt. Analogien, huru detta skall låta sig göra, har man i forntiden. Likasom nemligen borgareståndet (bourgeosie, tiers-etat) fordom arbetade sig upp till samma ståndpunkt som adel och presterskap, på samma sätt skall nu det fjerde och sista ståndet förhjelpas till en lika höjd. Må man lägga noga märke till detta sednare stånds passiva ställning i motsats till de andres aktiva! Det fjerde ståndet saknar nemligen olyckligtvis nästan alla medel, hvarigenom det på egen hand skulle kunna bringa sig upp ur sitt förnedringstillstånd. Det har blott ett; men bruket af detsamma skulle bringa elände både öfver det sjelf och öfver de andra stånden samt måhända göra dess ställning ännu mera bedröflig, än förut. Det fjerde ståndet ser sålunda opp till de andra stånden och hoppas, att de skola räcka det en hjelpsam hand till lösningen af detta värdiga och filantropiska problem. Detta sätt att se året 1848 stöter imellertid på många invändningar och svårigheter, hvilka till en del hafva sin grund derutinnan, att man icke vill veta af, att med nämnde år dykat upp ur tidens djup någon tanke, som har mera än en blott efemer vigt och betydelse. 1848 års statsmän påstå nemligen, att olyckan ligger just derutinnan, att fjerde ståndet fått det infall att vilja vara med; det skulle helt beskedligt hafva förblifvit qvar i sin obemärkta ställning och icke stört deras dolce sar niente med sina fordringar och anspråk. De sinna sig högst generade af denna det sjerde ståndets tilltagsenhet, liksom en i granna kläder utstyrd notabilitet finner sig besvärad af att på öppen gata, eller allmän promenad, tilltalas af en fattig. Men när nu de lägre klasserna dels redan vaknat och dels hålla på att vakna till fullt medvetande af sin ställning och sitt menniskovärde, — hvad vill man väl då göra? helst när sådana icke komma att saknas, som al alla krafter skola underblåsa den redan glimmande gnistan och upplysa dem om hvad de icke redan veta. Se detta är just det tidens stora proI blem, som möter statsmännen öfverallt, hvart de än vända sig, och de måste beqväma sig att lös detsamma, hvad det än så skall kosta. Det är a den natur, att det på intet sätt låter sig kring— mm Li — ——