Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1849, sida 1

nerkongressen, skiftade länderna efter alnmått, uvöl ock vilja neka, att genom hela det sistförhha3 —L————— ner allt flera anhängare, nemligen den om en stänlig folkfred, om afskaffandet af kriget, sysselsätter nu en mängd menniskovänners och statsmäns tankar. För mången ljuda dess bud och läror (1 väl ännu såsom högst orimliga, i synnerhet under nuvarande förhållanden, då åtskilliga europeiska nationer ligga i öppen fejd med hvarandra och de öfrige, så att säga, hvila på sköldarne med de blottade svärden vid sin sida. Man bör dock ihågkomma, att det aldrig varit fråga om att plötsligt fordra förverkligandet af denna ide, emedan det vore en fullkomlig dårskap att så göra; utan att dess mål ännu ligger i ett aflägset fjerran, hvilket man dock så småningom, men af alla krafter, bör sträfva att ernä. Så länge i Europa ännu finnas verkliga militärdespotier, är dock föga att hoppas, och det är derföre i första rummet dem, som man måste söka undanrödja, hvilket åter icke kan ske förr, än folken tillkämpat sig den makt, som dem med rätta tillkommer. Att emellertid den djerfva idåen om en stadigvarande fred folken emellan — en fred, som icke, i likhet med den s. k. heliga alliansen, hvilar på bajonetter och eldgap — ej är så opraktisk eller outförbar, som man möjligtvis vid första ögonkastet tycker den vara, synes bland annat deraf, att den just nu som bäst sysselsätter en för sin praktiska duglighet vidtfrejdad engelsmans, Richard Cobdens, tankar. Också kan det icke nekas, att denna ide är af den natur, att den nödvändigt skulle finna en målsman och förespråkare i denne den fria handelns hufvudman och segerrike förfäktare. Ville man för öfrigt anställa en statistisk beräkning öfver samtlige historiens krigsorsaker, så skulle man utan tvifvel komma till det resultat, att den vida öfvervägande delen af dem uppkommit genom privata stridigheter mellan furstehusen, och blott få haft sitt ursprung i konflikter nationerna emellan. Tillochmed de så kallade folk-krigeno hafva ganska ofta haft sin rot i en furstepolitik, hvilken, såsom t. ex. Wietan att på ringaste sätt taga i betraktande, att de beboddes af menskliga varelser. Ingen lärer flutna året går en opposition emot kriget, och att denna opposition långt märkbarare röjes hos det parti, som. tillhör framåtskridandet, än hos det, som tillhör tillbakagåendet. Hos detta sednare stöter man tillochmed icke så sällan på en rigtig dämonisk fröjd öfver de i striderna nedgjorde fienderna och ett outsläckligt begär, att på allt möjligt sätt söka svärta och nedsätta desamme. Här har man just en af de ömtåliga sidor, hvilken icke utan lycka angripits och ännu angripes af kommunismens och socialismens talrika anhängare. I motsats till den kosmopolitiska stora ideen om en verldsfred står det klara folkmedvetandet, den nyvaknade, hänförande tanken om nationaliterna, hvilken af regenterne så listigt och lömskt begagnats till vinnande af deras syften. Det låter sig icke neka, att en sträfvan att afsöndra sig i nationaliteter under det sistförflutna året gått i bredd med den sociala, alla menniskor och folkslag omfattande ideen. Och den kunde icke annat än så göra. Det är utan tvifvel ett stort, afjemnlikhets-id6ens förfäktare begånget, misstag att vilja ignorera nationaliteterna vilja i organismen väcka det sociala lifvet innar man ännu vet hvad som tillhör, eller icke tillhör, den organism, i hvilken lif, rörelse och verksamhet skall framkallas. Man synes förgäta, at det sociala lifvet är afhängigt af organismen oci i betydlig mån modifieras af de olika folkslagen lynnen och karakter. Denna gemensamhetstheori har med skäl gjort sig förtjent af den före bråelse, att den vill utrota de nationella egen domligheterna, på samma sätt, som den efter e viss norm vill omstöpa individualiteterna, hvilke såsom hvar man finner, är rent af en dårskar Det är nationernas inbördes lif, som frambrag verldshistorien; utrotas nationaliteterna, blir de hela en fadd hvardagshistoria. I ett fall måst na man dock gifva socialisterne rätt, nemligen der