Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1849, sida 1

varit, eller med 1101111 — ydliga spår af kulturens och konstens förfall. Den tid, i hvilken vi lefva, förefaller dem, som hylla denna verldsåskådning, vara andlös, smakös och konstföraktande. Ja, de rena esthetikerne, de, som tillhöra den s. k. romantiska skolan, hafva tillochmed ett horn i sidan på den industriella verksamheten och strafsambeten i allmänhet, emedan de förnedra konsten till en fabriksoch handels-handtering. Så väl det esthetiska som det industriella betraktelsesättet kommer dock öfverens derutinnan, att med fasa och rysning se makten gå öfver i den rå, okunniga massans händer. Hvad beträffar orsaken till deras fruktan och bäfvan, gå de emellertid ut från helt olika synpunkter. De industrioch handelsidkande klasserna, det egentliga borgäreståndet, bourgeoisien, hafva nemligen allaredan länge varit i besittning af vigtiga borgerliga rättigheter, hvilka de gerna vilja behålla för sig allena, — då deremot, hvad esthetikerne angår, det egendomliga hos dem är, att, ehuru det kan i sjelfva verket vara dem likgiltigt hvem som har makten, så trifvas de dock allrabäst der, hvarest ett yppigt och praktälskande hof ger ton och relief åt det hela: hvadan de ock, åtminstone när de hunnit till en mera mogen ålder?, i allmänhet äro de mest förstockade absolutister. — I bourgeoisiens och esthetikens ångestrop öfver kulturens tillbakaskridande och förfall instämmer äfven till en del intelligensen, de s. k. bildade, och man vet nästan icke antingen man skall le eller gråta öfver det afguderi, som af dessa doktrinära sjelfförgudare drifves med intelligensen. Att de skola blygas öfver sitt andliga högmod, väntar man af dem förgäfves; ty blygsel och skam höra till det, som, i följd af vybildningensvidunderliga kraft, kan — bortresonneras. Utan attjust vilja frånkänna humanisternes fruktan för en möjligen skenbar kulturhämning all realitet, vilja vi dock här yttra ett par ord, som tilläfventyrs skola sätta massornas? herradöme i en fördelaktigare dager. Ingen kan gerna neka, att kultur alstrar lyx, lyx förfining och denna åter allehanda raffinerade laster och odygder. Detta var t. ex. förhållandet med den romerska staten under folkvandringarnes tidehvarf. Nordens rå och vilda folkslag betraktades på den tiden såsom barbariska nedtrampare af all kultur och konst. Men från den omhvälfning, som folkvandringarne åstadkommo, daterar sig, såsom allmänt bekant är, hela det nyare europeiska statsoch folklifvet 2: den sednare kulturens vagga. Det är rent af nödvändigt, att kulturen ständigt har ett tillopp af nya och friska krafter; i annat fall trånar den bort och urartar till förfining, slapphet och ett vämjeligt slafsinne, hvarom både Rom under Augustus, Konstantinopel före Turkarnes eröfring af detsamma, Paris under Ludvig XV, o. s. v. bära de mest sorgliga och ojäfaktiga vittnesbörd. Nu frågas, huruvida vårt kulturlif icke i flera hänseenden kunde vara i behof af en sådan tillförsel af friska, oförderfvade krafter, och om man icke af en sådan kunde vänta sig en högre, moralisk lyftning? Månne icke just de så kallade lägre klassernas införlifvande med oss genom förnuftiga och ändamålsenliga politiska institutioner utgör ett vilkor för en sådan samfundets pånyttfödelse? Att obetingadt besvara denna fråga med ja, kunde måhända förefalla mången väl djerft; men med blicken fästad på det, som forntiden i detta fall gifver oss vid handen, kan man nästan sicke annat än så göra. Vi kunna på detta ställe icke underlåta att omtala den förundran, ja besundran, med hvilken man så godt som dagligen hör män urfolket utveckla sina tankar med en logisk noggrannhet, som står i en förvånande motsats till mången studerad och vbildadmans outransakligt förbistrade logiska konfusion. Man ser häraf, att det gifves ett något, hvari alla dessa ogunstiga och oblida domar öfverensstämma, nemligen derutinnan, att de alla vilja se orsaken till vår tids omhvälfningar i något, som de hvar på sitt vis beteckna antingen som en rå, okunnig hop, massa, pöbel, eller som 5proletariat, dräggen af folketv, eller slutligen som tlinda Erafter, Dornna äfverensstämmelse sak