Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1849, sida 1

2ls 1 Hr N. J. Gumperts boklada. Ten på SÅ-t— —äk——— — — — — skulle följaktligen genom ett plötsligt underverk hafva blifvit lika lätt, som om man hade anlagt en jernbana på denna annars oframkomliga terräng. Detta är den s. k. pessimistiska åsigten, enligt hvilken hela verlden befinner, sig i ett alltjemt tilltagande förfall, som skäll vara så märkligt, att hvar och en något till åren kommen individ kan märka den stora skillnaden mellan den tid, som nu är, och den, då han ännu befann sig i sitt lifs blomning. Guldåldern skulle alltså långt för detta vara tillryggalagd, i trots af det orgumentum ad hominem, som de nyaste upptäckterna i Californien hafva att erbjuda. — Något sannt ligger det dock i denna slags uppfattning af förhållandena: man har nemligen börjat lägga stor vigt vid de fattiges och ringes ställning i det nuvarande samfundet, och just detta är det thema, hvaröfver det varieras vid alla de olika uppfattningarne af det märkvärdiga året 1848. Men tillochmed utan att våra pessimist kan man i det sistförflutna året inlägga en ond mening, och det göra de, hvilka betrakta de under dess lopp timade tilldragelser såsom en svår sjukdom, en feberkrisis. Hvarje (tillochmed den sundaste, menskliga) organism kan nemligen befinna sig ganska väl af en rigtig reningsprocess, genom hvilken alla de onda vätskor, som kunnat samla sig, erbålla en slags afledning. Detta synes vara den Windisch-Grätz-Jellachich-Weldenska uppfattningen af saken. Såsom föreståndare för den österrikiska veterinär-inrättningen låta de i massa slå ihjäl sina af smittan angripne patienter och använda för resten åderlåtning i stort, lika flitigt som trots någon klok gubbe på landet. Då nu de, som erhålla sämsta fodret och sämsta skötseln, lättast angripas af smitta, så går naturligtvis det af bem. föreståndare använda vradikala botemedlet äfven här vid lag ut öfver de försummade. — Alldenstund jemförelsen ligger mycket nära till hands, betraktas äfven den feberr, med hvilken 1848 skall hafva laborerat, såsom en slags kolera, och äfven då inträffar. det, att, liksom den allmänna koleran merändels plägar angripa dem, som lida brist på det nödvändiga, så angrep äfven den politiska koleran dem, som i politiskt hänseende hade blifvit mest vanvårdade. TI ett annat hänseende åter haltar dock liknelsen betydligt: asiatisk kan man icke gerna kalla den politiska koleran, så vida den icke skulle hafva kommit sjöledes öfver från Amerika; ty från Östern är den annars näppeligen kommen. 1 i En tredje uppfattning, som äfven lägger en ond mening i det sistförflutna året, torde äfven förtjena att nämnas, nemligen den, enligt hvilken 1848 års stora tilldragelser och rörelser skulle vara en lek eller ett sammanträffande af iblinda krafter. Det är dock klart, att det obetydliga ursprunget är något, som dessa tilldragelser hafva gemensamt med många eller de slesta andra. De verldshistoriska iderna utveckla sig i allsköns stillhet, glimma länge obemärkt under askan, tills de ändtligen en gång få luft, då de plötsligt, liksom genom ett trollslag, bryta fram med en klar, flammande, allt upplysande och allt motstånd förtärande låga. De likna då den grekiska elden, som kastas vidt och bredt omkring och antänder allt, utan att kunna släckas. Ingen torde dessutom förgäta, att våra mest genomgripande verldshistoriska tilldragelser, samtligen, om det vore oss möjligt att steg för steg följa dem tillbaka till deras upprinnelse, skulle visa sig hafva ett för vårt öga högst obetydligt ursprung. Att de s. k. blinda krafterna just icke voro så oberäknebara, som man velat låta påskina, det visar, bland annat, en blick på reformbanketterna i Frankrike mot slutet af 1847. Saken är nog helt enkelt den, att vederbörande herrar statsmän hitintills hafva underlåtit att i sina beräkningar upptaga ede blinda krafterna. I Det blir deras fel; men denna försummelse har stått dem dyrt och kommer framdeles att stå dem ännu dyrare, i händelse de ännu en gång låta beträda sig med densamma. Ännu en uppfattning, som med ogunstiga blickar betraktar året 1848, är den esthetisk-humämr