Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1849, sida 1

)et gå Do rråOSS att nog kall man för am5, SAML a ÅPOLLKLY 182 — oh 4 e såsom hittills med någon afgift i och för deasa utsom önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäravarit, eller med honom öfverenskommas kan. igga våra tankar i detta fall, som vi derigenom terkomma till det egentliga ämnet för denna arkel: De Rättslöse., Men innan vi skrida till en sådan redogörelse, näste vi dock på förband reservera oås emot ala misstankar för kommunism. Vi förklare i deta fall oförstäldt, att på det krassa sätt, som komnunismens läror hitintills uppfattats, vi anse deras oraktiska tillämpning omöjlig, ehuru vi deremot äro fullt öfvertygade, att genom lagar och institutioner mycket både kan och måste göras, för att höja de arbetande klasserna till kunskaper, sedlighet och oberoende, så vida man vill, att samhällena fortfarande skola bestå. Efter denna lilla diversion, låtom o88 återgå till vår redogörelse. Vi anse då otvifvelaktigt, att all egendom till en början varit statens, ehuru den, sedermera tid efter annan, öfvergått på enskilda händer, likasom i denna stund i norra länen nybyggen fortfarande upptagas å det allmännas ännu odisponerade områden; och naturligtvis efter några års förlopp skatteköpas af nybyggarne, som sålunda inträda i statens rätt. Vid dessa öfverlåtelser har staten likasåväl förr som nu, såsom vilkor vid öfverlåtelserne, förbehållit sig vissa årliga afgälder af egendomen, och huru man då kan påstå, att beloppet af dessa afgälder eller skatter rimligtvis bör utgöra någon norm för så rent moraliska rättigheter, som deltagandet i samhällets lagstiftning, hvaraf såväl den fattige som den rike medborgarens välfärd och lif bero, kunna åtminstone vi icke fatta. Oss synes det deremot klart, att den skatt, en pberson för sin egendom eller inkomst erlägger, fullkomligt motsvaras af de fördelar, innehafvandet af denna egendom eller inkomst förskaffar sin egare, och att då det åligger samhället i sin helhet att bestrida de utgifter,-som erfordras för statens skydd emot yttre anfall, ordningens upprättbållande i det inre, religionens förkunnande och undervisningens befrämjande m. m., den omständighet att staten, då den till enskilde upplät dispositionen af den egendom, hvarifrån medel till bestridande af de med dessa åligganden förenade utgifter varit att påräkna, ålagt disponenterne motsvarande skyldigheter, omöjligen kunnat åt dessa disponenter förskaffa andra eller större politiska rättigheter, än som, i följd af samhällets natur af en fri association, bör tillkomma alla dess medlemmar. Dessutom! icke bestär väl samhället endast genom bidrag i penningar, eller är då den fattigaste mindre än millionären skyldig att med sitt lif försvara fädrens jord, och månne icke den skatt, jag betalar med mitt blod, kan vara lika mycket värd, som den jag erlägger med mitt ärfda guld? Och vill man sedan tänka sig. något längre in i förhållandena, hvad värde skulle väl då guldet ega, om icke arbetarens arm gjorde det fruktbart? — utom den skulle det ju ännu hvila i slodernes djup; eller hvem är det då, som aflockar jorden de offer, hvarå lyckans barn frossa, — som ur bergen upphemtar de rikedomar försynen der nedlagt — som beskattar hafvet; och på en bräcklig farkost trotsar elementernes raseri, för att i aflägsna länder utbyta våra produkter emot deras, — som i fabrikens dystra hvalf suckande räknar de långa timmarne, medan han anstränger sig med dessa tusende saker, som en gång skola utgöra den rikes. stolthet och behag — jo arbefaren och alltid arbetaren; och hvad brott har då denne man gjort, att det skall vara en sådan lycka för samhället att fortfarande så beröfva honom menniskans heligaste rättigheter? — Brochyr-författaren, som rekommenderat förslaget derföre, att det gör 400,000 menniskor rättslöse, har dock icke funnit för godt att besvara denna fråga, och sannerligen vi kunna det. Nog veta vi, att man anklagar arbetaren för råhet, osedlighet, falhet och Gud vet icke hvad; men hvar har man då bevisen för alla dessa tillvitelser, eller hvar är då garantien att icke äfven der rike kan vara lika både rå och osedlig, som någonsin den fattige? Erfarenheten besvarar viss icke alltid denna fråga med nej, och hvad sedar