Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1849, sida 1

till ö -(AiAii F— m de t. ex. inom bondeståndet vid 1845 och 348 årens riksdagar yrkats, eller såsom i de 340 års förslag tillstyrktes, och i allmänhet i formsällskaperna blifvit afsedda. Men om nu förf. häri haft rätt, huru i all riden vill väl då författaren, äfven om han culle tro, att borgareståndet antoge det hvilande örslaget (hvilket möjligen kunde motses, då den edan nu vid valen rådande borgar-adeln ungeär komme att äfven härefter bestämma städeras val) att det vid en blifvande riksdag af alla yra stånden skulle antagas? Hvem skulle väl utöra denna trolldom? Huru ställa och vända och rida så, att fyra stånds pluraliteter skola öfveryga sig, eller glömma sig så långt, att de låta yurra på sig en representations-reform, hvilken itan att äga sympathier hos folket, ändock skulle vara i rak strid med deras enskilta och klassintresse? Icke kan allmänna tänkesättet, dem förutan, verkställa en sådan metamorphos, ithy att enhvar, som vill se och böra, kan begripa, att tvärtom, i fråga om det hvilande förslaget, den allmänna rösten skulle gilla riksståndens afslag dertill. Alltså kan hvarken folkets opinion, nationens enthusiasm, starkare och inflytelserikare fraktioner af stånden sjelfva, eller de billiga anspråken af den stora, nu uteslutna andelen af folket, beveka och förmå de beslutande riksstånden, att på det sätt, som Regeringen vill (eller ock kanske rättare trott sig kunna?) genomföra representations-förändringen. Hvem eller hvad skall väl då göra det? Skall väl Regeringen kunna allena lyckas, genom vanlig riksdagstaktik, köpta skriftställare, talare ocb röstande, öfverrumpling, talmans-mältider och Gud vet hvad, som brukats och brukas? Men om numera ej detta är troligt — huru vill då författaren i Aftonposten, att det skall ske, om ej genom prevolutionn. Och hvar är väl då egentligen skillnaden oss emellan? Jol en revolution, utgången från Regeringen — och en revolutiom utgången från folket. — Det är hela frågan, och den förenklas då blott dertill, hvilkendera af dessa revolutioner, som är den minst vådliga och som lemnar de bästa garantierna för ändamålets vinnande till det allmännas fördel? Se der den punkt, till hvilken man kommer, när en regering icke vill handla öppet, beslutsamt och uppriktigt i förening med folkets allmänna tänkesätt och tidens fordringar. Vill hon åter det, uppfattar hon rätt samhällets behof, står hon redligt fram för nationens önskningar; då behöfvas inga ytterligheter; då gå alla förenade till målet, och de stånd eller klasser, som då skulle vilja envisas att motstå tidens och samhällets anda, de skola då se sig så intvingade i den stora tidsoch samhälls-rörelsen, att de nödgas uppgifva detta motständ och ansluta sig till folket och den folkliga Regeringen. Endast så kunna samhällets stora reformer ske lugnt, värdigt ett ädelt och redligt folk, och till gemensam fördel för närvarande och framtida generationer. Det är så, som vi och alla redliga Svenske män önskade, att äfven representations-reformen kunde genomföras. Måtte regeringen inse förhållandenas rätta skick! Måtte hon icke låta förvilla sig af dem, hvilka, vanställande såväl allmänna tänkesättet som de enskilta bemödanden, söka begagna sig af hvarje tillfälle att göra sig vigtiga och angenäma! De är blott sanningen, som kan garantera både regering och folk, att till gemensam båtnad framg; på rättvisans stråt — och representations-reformen är det stora afgörande steget på denna strå ten. Det är den, reformen allena, som hos os kan förlika klasser och interessen, genom deras förening i slägtets och principernas fortgå ende utveckling. ende gubveeE — — läg åte tik