Sonetter. 1. Till Lyran. Du länge glömda lyra — kom igen Att i min famn med mig i välljud brinna! o kom — du lifvets . . . sorgens tröstarinna Och rosenkrön min mulna himmel än! Vid dina trolljud smärtorna försvinna, — O du min brud, mitt hjertas sista vän, Lägg dig som balsam vid mitt bröst och känn, Hur på din barm de heta tårar rinna! Mig vänner svika — uti lifvets öcken En hamn....en blek, en öfvergifven vålnad Ibland idoler, krossade, jag går... Blott du min stjerna är i dimmans töcken, Och seen min lefnads glädje är förkolnad, Invid ditt hjerta jag dock gråta får — LD Elmira. En minnets ros, omhvärfd at saknans qval, Du lefver än, begråten, i mitt hjerta — — — En hägring, skimrande i färger bjerta, Mig tjusat stundom från din barndoms dal: Då brydde mig ej mera tadlets svärta — Min själ sig höjde fri mot Gudars sal, — Ej mer en suck utur mitt bröst sig stal, Och ingen oro frätte mer mitt hjerta ..-.. Men — jag har vaknat. . . Hägringen försvinner, Det fåfängt är till minnets kust vallfärda, Elmira möter mig ej mera der — Dock — som i griften lampan stilla brinner Ibland reliker, ren af döden tärda, Så i mitt bröst ännu ditt minne ler! Själens strid. i Mot himlens sol med eldiga begär, Mot stjernebanan fåfängt själen svingar, Ty ack! — för matta äro hennes vingar Och etherns ljushaf ej den fallna bär. — Då spherernas musik i rymden klingar Och evighetens harpor brusa der, Sireners lyror locka henne här Till nöjets altar, der hon offer bringar. Men snart sin egen vanmakt hon begråter Och ser med längtan till de blåa salar, Der lifvets gyllne ursprungsbilder le; — Men fåfängt! — dit ej mer hon vänder åter; — Hårdt fängslad är hon i materiens dalar Och ondskans andar hennes kamp bele! — H. B—nmn. RR mm RR RR —ö—ä—;ss