Utrikes nyheter. SLESVIGHOLSTEINSKA AFFÄRERNE. Danska ministrarne ha, enligt Fädrelandet, det i lördags afbållna hemliga mötet, uttryckliger förklarat, att den öfverenskommelse, som nu håller på att uppgöras i London, afser att provisoriskt skilja Slesvig från Holstein och idet förstnämnda hertigdömet återupprätta den kungligmyndigheten. Uti Augsb. allg. Zeit. finnes följande märkliga korrespondens-artikel, daterad Berlin d. 13:de Mars: Isynnerhet på de 4 sednaste veckorna ha å Östersjöländernes politiska horisont elementer samlats till ett oväder, som allaredan länge varit förutsedt af erfarne politiska väderspåmän och som nu hotar att innan kort bryta löst öfver Tyskland. Slesvigholsteinska frågan har nu inträdt i dess sista afgörande stadium, i ett stadium, hvari den. antingen måste finna sin ögonblickliga fredliga lösning, eller gå öfver till ett tyskt-europeiskt krig. Kabinetten i London och St. Petersburg hafva, hvart på sitt sätt, arifvit frågan in i detta dilemma. Ryska kabinettet har redan förliden sommar i förbindelse med hofvet i Stockholm och sednare äfven med franska regeringen oaflätligt bemödat sig att öfvertyga whigministeren om gagnlösheten och öfverflödigheten af dess medlareroll i denna differens, och i stället derför anbefalt det att öfvertaga sin rol som medgarant för de bekanta traktater, som försäkra Danmork om Slesvigs besittning, såsom den för dess värdighet och interesse i denna strid mest passande politik. Och dessa upprepade föreställningar kunde i längden så mycket mindre förfela den dermed afsedda verkan, som centralmakten, hindrad genom sin mycket förvecklade ställning gent emot nationalförsamlingen och hertigdömena, å ena sidan icke obetingadt och fullständigt kunde gå in på lord Palmerstons bemedlings-ultimatum, hvilket hr Bunsen nyligen bragte till Berlin och Frankfurt, och å andra sidan ingen brittisk utrikesminister, om han än icke heter lord Palmerston, i denna fråga upprigtigt och opartiskt skall ställa sig på Tysklands sida, lika så litet som han i sicilianska frågan kan vara på Neapels sida. Dertill kommer, att man lika så väl i London och Petersburg, som i Paris och Stockholm, blott allt för väl känner preussiska regeringens afgjorda obenägenhet för att dter börja fiendtligheter emot Danmark, en obenagenhet, som fullkomligt och allmänt delas af preussiska hären och dess förnämsta anförare. Under dessa och andra omständigheter har man då här i Berlin ej eller kunnat förundra sig öfver de meddelanden, som vårt kabinett erhållit från London och Pettersburg. I de aldrabestämdaste uttryck betecknar ryska kabinettet ett fornyande af kriget från tyska sidan mot Danmarks konung, Slesvigs rättmätige besittare, såsom ett fall, då traktaterne oundgängligt förbinda Ryssland att komma Danmark till kjelp. Lord Palmerston, å sin sida, antyder oss upphörandet af Englands medlarerol samt omöjligheten att under förevarande omständigheter kunna gå i borgen för vapenhvilans fortsättning från danska sidan. Dessa notiser ha satt myror i hufvudet på riksministrarne. Herr v. Gagern tänker med fullt allvar på ett krig med Ryssland. Han har nyligen uppmanat preussiska ministeren att åter anförtro Wrangel befälet i hertigdömena och företaga sådana rustningar, som sakens vigt fordrade. Men kungen vill icke att Wrangel skall nedlägga sitt nu innehafvande kommando, och hvad rustningarne angår, så skulle en sådan mesyr ofelbart ögonblickligen föranleda en konflikt med Ryssland och I sednare äfven med Frankrike. Men en sådan konflikt skulle för Preussen vara så mycket mera oproportionerlig, som vi dervid icke kunde påräkna sterrikes understöd, enär det är på vippen att utstötas ur tyska förbundet af den nuvarande riksministeren. Centralmakten har lätt för att dekretera fortsättningen af ett krig, vid hvilket icke hon, utan vi, vi först och främst, vi helt allena skulle sitta emellan — ett krig, som säkerligen litet eller alls intet berörde det sydliga eller sydvestliga Tysklands handelsoch sjöfartsinteressen, men deremot skulle på det kännbaraste beröra våra, och hvars politiska följder icke låta sig beräkna. Tills dato är centralmakten icke erkänd af någon af fastlandets stora makter, ja tillochmed af England blott halft om halft. Dessa makter hålla sig följaktligen i allt, hvad som angår det hittillsvarande tyska f örbundet, först och främst och uteslutande till oss och till Österrike, och då Österrikes hållning i förevarande fråga är dem tillräckligt bekant, hålla de sig i densamma alldeles uteslutande till oss. Nya makter äro till följe af sin natur städse mycket utsatte för öfverilningar, och de äro det i så mycket större grad, sålänge de stå på en svag, ännu ej säker grund, och sälänge de på den stora verldstheatern och i det daglisa samavåmAA mand . EUE C — — — Ht A