or sSent. —p:t! — — —ö— Norrige. CHRISTIANIA. Enligt rapport från stadsysikus i Bergen, daterad den 19:de Mars, hade rån den 16:de till den 17:de tvenne, från den 1 7:de till den 18:de tvenne och från den 18:de ill den 19:de en person blifvit angripne af koeran. Totalsumman af sjukdomsfall var 1001 ych dödsfall 593. Sedan den 13:de hade i Sandviken intet fall af kolera yppats. — Amtmannen i södra Bergenhus har inrapporterat, att kolera-epidemien var i aftagande uti Lindås, Tysnäs och Mangers pastorater samt så godt som upphört i Ons pastorat och Hardangers läkaredistrikt; i Stordöns, Sunds, Fjelds och Asköns pastorater fortfor den ännu. — Enligt rapport från amtmannen i Stavanger af den 19:de dennes, hade, sedan sista rapporten ingifvits, 5 personer inom staden angripits af kolera. Totalsumman af sjukdomsfall var 52 och dödsfall 20. I amtdistriktet hade blott 1 kolerafall anmälts. — I början af denna månad kom en bonde till en juvelerare här i staden och visade honom ett stycke metall, med anmodan om att undersöka det. På tillträgan, hvar bonden funnit denna metall, berättade denne, att han för flera år tillbaka funnit en sten vid Dokken-elfven på ett ställe, som kallas för Helveteshålan och är beläget i Öst-Sinnen socken i Lands pastorat. Stenen, som var ungefär så stor som hans knytnäfve, hade han tagit med sig, emedan han märkt, att den var ovanligt tung och att den glimrade på vissa ställen. Då han för kort tid sedan läste i tidningarne om guldet i Californien, kom han på den tanke att framtaga och undersöka stenen, som han förvarat. Bonden, som är metallarbetare, lade i denna afsigt stenen i elden, för att få den skör, slog den sedan i tu och kastade styckena i en degel. Då dessa blifvit rödheta, delade han dem: med ett spetsigt jern i ännu mindre stycken, men råkade härvid att förderfva degeln. Han uppsamlade derför styckena och kastade dem i en annan degel, men denne sprack. Efter att slutligen hafva bragt stenen i en tredje degel tillsammans med något pottaska, som, efter hvad han hört, vore tjenlig till att få guldet att samla sig, smälte styckena; när han nu hällde på degeln, nedrann på golfvet en liten klimp gul metall, som han hamrade ut till en stång, hvilken just var den, han öfverlemnat till juveleraren. Att det icke var messing, tillade bonden, märkte han deraf, att han kunde hamra ut det, så mycket han ville, och att skedvatten icke bet på det, men hvad det för öfrigt var, visste han icke. Bonden berättade vidare, att han ofta funnit dylika stenar på ungefär samma ställe, samt att han sonderkrossat desse och begagnat det dervid blifvande pulfvret till putsande af messing, hvilken derigenom blifvit så blank, som om den varit förgylld. Den metall, bonden lemnade juveleraren, befanns vid undersökningen vara särdeles fint, nästan rent guld och väga ett halft lod. Saken har nu blifvit undersökt på stället, och man har öfvertygat sig om, att ingen anledning finnes att betvifla sanningen af bondens berättelse. Juveleraren Hansen och en handlande Moe hafva uttagit mutsedel på de ställen i elfven, der dessa stenar blifvit funna. W —