Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1849, sida 1

I kontor, dels a uUutdelninSsvärlva Ut— saknar all grund, så kan ingenting rädda det urgamla kinesiska statssystemet från undergång. Kinesiska styrelsens makt är icke vapnens; militärstyrkan är alltför ringa mot den ofantliga befolkningen. Myndigheten har i mera än tusen år hvilat hvarken på krigsbären, eller på någon hierarkisk eller bördsaristokratisk grund, icke eller på något rikedomsvälde, utan ensamt på lagen, understödd af folkets öfvertygelse om embetsmännens insigter i denna och deras visdom i dess handhafvande. Denna öfvertygelse är sålunda en opinionssak. Men förändras allmänna tänkesättet i detta hänseende: få kineserne skäl att betvifla den insigt och visdom, som hitintills mötts af deras vördnad och undergifvenhet; då är sjelfva grundvalen för myndigheten borta, och hvad sedan kan hända, låter icke beräkna sig. Hvad här ofvan blifvit yttradt om Kina och Kineserne, gäller, mutatis mutandis, äfven om de europeiska samhällena. Äfven inom dem drifves den skändligaste handel med embeten, titlar, värdigheter och utmärkelser, blott med den skillnad, att betalningen för desamma icke stadnar i statskassan, utan i de högre och högste embetsmännens händer. Frankrike har under de sistförflutna åren, innan det blef republik, gifvit verlden de evidentaste och mest förfärliga exempel derpå. Tjenster, embeten, samvete, öfvertygelse — allt var der salt för penningar, utmärkelser eller andra fördelar, och lockelserna dertill, korruptionsoch depravations-systemets hemligt verkande driffjedrar, hvar voro de att söka? Inom de högre klasserna. Samma förhållande existerar och har länge existerat äfven i andra länder, ehuru de juridiska bevisen derföre icke kunnat läggas så öppet i dagen, som i FrankrikeVårt fåädernesland utgör på intet sätt något undantag från denna allmänna regel. Under det s. k. gamla systemet såldes regala pastorater till den högstbjudande, och ehuru handeln bedrefs i allsköns tysthet, skulle vi dock kunna nämna åtskilliga summor, som för dem af deras nuvarande innehafvare erlades. Titlar, ordnar och andra utmärkelser vankades äfven under detta system, dels i följd af klingande skäl, dels af relationer, slägtförhållanden och rekommendationer. Förtjensten fick i allmänhet stå tillbaka. Verkan häraf blef, att man mera vinnlade sig om att förvärfva mäktige beskyddare och förespråkare, än solida och allmänt nyttiga kunskaper. Häraf följde äter 1) att staten fick en föga duglig tjenste-och embetsmannakorps; 2) att administrationen inom embetsverken blef dälig; 3) att detta skulle utöfva ett skadligt inslytande på gången af landets angelägenheter, och 4) att solket förlorade allt förtroende både för embetsmännen och den regering, som tillsatt desamme. Kom så oden nya regimen, under hvilken man hoppades en ny och bättre sakernas ordning. — Har väl detta hopp blifvit förverkligadt? Må man göra sig besvär med att genomläsa de författningar, som under dess auspicier utkommit, jemföra dem med sådana, som utkommit före 1844, och undersöka, huruvida de blifvit tydligare, ändamålsenligare, eller om de icke i sjelfva verket äro vida sämre redigerade, än de förre! — Och titlarne och ordnarne sedan. — Männe väl de sparsammare och med mera urskiljning utdelas nu, än för ett quinquennium sedan? Möjligtvis de förra; men säkert icke de sednare. Hofoch statskalendern för 1844 och 1849 kan derom lemna ganska våäsendtligupplysningar. Man har exempel på, att till riddare blifvit utnämnde män, hvilkas moraliska värde i allmänna opinionen stått under nollpunkten och man har sett wilitäriska titlar utdelas å personer, som redan för längre tid sedan begär och erhållit afsked — ja; man har tillochme satt dessa titelutnämningar på generalorderna. — Hvad blir resultatet af dessa och dylika beteenden frå höga vederbörandes sida? Månne ej detsamma sor i Kina: att folket förlorar all aktning och vörd nad både för regeringens vishet, för kunskaper na. för embetsmännen, för embetena sjelfva, fö I mm rm HH AA AV, — OO,