Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1849, sida 1

hvilken reformföreningarne här i landet bildat sig, nemligen: genomdrifvandet af ett frisinnadt representationsförslag, äfvensom för föreningarna sjelfva. Dessa klagomål tyckas också; om man anser antalet af sammanträdande reformvänner såsom ett slags gradmätare i detta fall, hafva skäl för sig. Ins. tror emellertid, att denna köld mindre ligger i nationens likgiltighet för ändamålsenliga reformer, än dels och i synnerhet deri, att mängden ännu ej uppfattat, hvilka omätliga materiella fördelar, som den sjelf i främsta rummet skulle erhålla genom en representation, härledd från mera frisinnade åsigter, än den nuvarande; dels i en, åtminstone för närvarande, kanske ej så origtig misströstan om dessa föreningars förmåga. Bland de materiella fördelar, som otvifvelaktigt skulle åstadkommas för folket i allmänhet, genom en mera frisinnad representation, tror ins. sig kunna påpeka utskyldernas nedsättande, en naturlig följd af den besparing i statsutgifter, som uppkommer t. ex. genom en mängd öfverflödiga embetens indragning, militärstyrkans omorganisation och deraf följande förminskade kostnader, en jemnare fördelning af pålagorna, o. s. v. Antaget, att reformföreningarne, emot förmodan, och ehuru de, enligt några af sina skarpsinnigaste medlemmars yttrande, icke förmå väcka ett nog varmt och allmänt interesse för representationsreformen, ändå genomdrifva den — ja, att tillochmed den nya riksförsamlingen begynte sina rådplägningar; månne icke en ibland de första och vigtigaste frågorna då skulle, här såsom annorstädes, blifva denna: Huru skall man mildra de tunga pålagor, som hittillls tryckt nationen, synnerligast den närande delen af densamma? Men om detta kan förutsättas, hvarföre icke då benämna dessa föreningar efter ett af deras vigtigaste syftemål — i synnerhet som de då få ett namn, hvars betydelse mängden genast; begriper? Interesset för dessa sällskaper kan då först blifva allmänt, när hvar man klart inser åtminstone något af deras syften i allmänhet, jemte det gagn, han enskildt kan hoppas af deras verksamhet. Allmogen skulle sannolikt understödja dessa föreningar ifrigt, och äfven med penningar, om så behöfdes, om den kunde påräkna att i en framtid se sina utlagor till kronan minskade, och att den idoge odlaren finge åt hustru och barn behålla något mer af sin mödosamt förvärfvade skörd. Måhända vore det möjligt, att genom dylika föreningar få tillsamman denna nationalförsamling, hvars laglighet tillochmed blifvit erkänd af de konservative i deras förnämsta organ Tiden, när de trotsande utmanade det liberala partiet att tillvägabringa en sådan församling, om det kunde. Ins. förutser dock, att, om skattenedsättningsföreningar bildades, skulle de konservative utan tvifvel säga, att de liberale, sedan de funnit, hurv liten uppmärksamhet allmänheten lemnat åt deras bemödanden, slutligen vädjat till dess egennytta. Svaret härpå erbjuder sig af sig sjelft. De konservative kunna sjelfve omöjligen bestrida, att der egennytta, som önskar att af hvad man med fli och arbete förtjenat få behålla så mycket, son icke oundgängligen erfordras till samhällets allmänna behof, är i egentligaste mening en konservativ egennytta; hvaremot den egennytta, son genom alla möjliga medel, endast de kunna förgyllas med någon af den egennyttige sjelf stiftac lagparagraf, söker tillskansa sig mer, lika onekligen är en kommunistisk egennytta. Och så uppenbart inkonseqvente kan man ändå icke föreställa sig våra reaktionärer vara, att de vilja för neka ordens rätta mening, när denna vänder sig emot dem sjelfve. Måtte i Sverige uppträda en annan Cobden och han skall ej sakna anhängare!