Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1849, sida 3

varit straffade för sin moders förseelse? Tro mig; jag talar icke för mig, men för edert eget lugn och sedan för min syster; ty jag är ganska viss om, att den stackars flickan ej länge kan lefva i karmeliteröknen. Rif sönder det testamente, som ni nyligen undertecknat! Laga att hon får sin del af eder förmögenhet. Skall det icke ändock blifva tillräckligt qvar för den, som i tjugu års tid njutit hela eder ömhet? — Men, madame! Ni vet icke hvad ni sagt. Om jag trodde, att J voren mina döttrar, ni och er syster; om jag till och med endast egde en aning derom, den aldra minsta aning; tror ni väl, att jag då skulle undertecknat testamentet? Jag kan icke kännas vid någon annan, än min egen dotter; och den dotter, som är min, tillhör hela min egendom. Jag ville likväl, i betraktande af allt det, som tilldragit sig, bjuda till att något villfara er önskan för båda ..... — Ni borde inse, afbröt lifligt Beatrix, hvarpå endast och allenast vi här kunna ingå. Om vi äro edra barn, begära vi hvad som är vår ritt. Vill ni deremot ej erkänna oss, skola vi ej emottaga ett öre; ty vi skola icke komma och tigg utanför er dörr. i Hr de Parfondval hade blifvit alltmer rörd. Beatrix röst var Amelies röst. Han hörde aktrisen tala på en gång med smärta och kärlek.