Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1849, sida 3

— Men, min flicka! hvem har sagt dig det? — Just densamme, som upptagit oss, som födt oss med sitt bröd; och han kände väl min moder? För öfrigt sade man det allmänt i trakten. Eller vet ni då icke, hvad som sades der borta? Jo just, att ni flytt bort från min mor på samma gång, som ni orättvist anklagade henne. — Så grym skulle jag ej kunna vara, att jag ville säga er, att jag haft skäl dertill, återtog den sjuke med en sorglig ton. Vi äro också nu på långt afstånd från dessa tilldragelser. Det är nog att säga, att de förbittrat mitt lif. Om Gud förlåtit er moder, förlåter jag henne. — Förlåt henne i hennes barn! — Ja, min Gud! jag ville tro, att de äro mina ..... — Tro! Hvilken förblindelse! Kan väl skälet till eder motvilja vara, att ni har en aktris framför er? Men — det är dock en Parfondval. Jag har aldrig gifvit ett råd åt någon, knappt mig sjelf en gång. I dag skulle jag likväl vilja gifva eder ett råd. Tillåt mig det! — Hvad ville ni då råda mig, stackars barn? ..... — Jo, det skall jag säga. Det vore kanske skäl att råda er, att till alla edra förr begångnå grymheter ej tillägga en ny. Har icke eder mor blifvit nog straffad derigenom att ni öfvergifvit henne? Hafva icke edra döttrar nog länge