dier för intet? Jag har åkdon, hästar, lakejer. Också är det ej min mun, som här talar för mig; ty jag är ej i behof; men min fattiga sy— Marguerite? — Ja, Marguerite. Ni kan aldrig ana till hvilken ytterlighet hon blifvit bragt, sedan ett år tillbaka; ty så länge är det; och jag var då ej nog rik, för att komma till hennes hjelp. — Tala! tala! — Jag skall så göra! — Det stackars barnet hade undergifvet beslutat sig att taga doket i Karmeliterklostret. Förstår ni då allt, hvad hon måste hafva uthärdat och lidit, innan hon ankom dit, utan att göra afseende på hjertats lidanden? — Hvad Marguerite beträffar, prisar jag då himlen, — sade Herr de Parfondval. Hon skall åtminstone bedja Gud för sin brottsliga mor. — Brottsliga! utropade Beatrix. Brottsliga! Ni bedrager er. — Tror ni väl, barn, att jag skulle anklagat eder moder, om hon förblifvit värdig mitt hjerta; ty jag älskade henne innerligt? — Ni får säga, hur ni vill. Min mor har kanske varit svag till sitt hjertas böjelser; så äro alla qvinnor. Men så mycket är åtminstone visst, att alla de barn, som hon gifvit eder, verkligen äro edra.