Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1849, sida 3

Denna röst hade gjort honom tjugu år yngre. Hela hans lif syntes honom en dröm. — Clotilde! sade han, i det han åter fattade Beatrix hand. Är det edert hjerta, som sagt er, att jag är er fader? I stället för att svara, kastade sig Beatrix i grefve Parfondvals armar. Han tryckte henne intill sig. — Min dotter, min dotter! utropade han med brusten stämma. Ni är min dotter. Säg mig, att ni är min dotter! Beatrix hade satt sig på sängkanten. Hon förde sin mun till grefvens hand. — Man har sagt mig, mumlade hon gråtande; man har sagt mig, att ni är min far. Jag har länge väntat på er, ty jag kunde ej tro på en så lång, så djup glömska. Ni har likväl icke kommit; men, Gud har fört mig hit; han har icke velat, att ni skulle dö, utan att förut hafva sett mig. . Beatrix kunde ej qväfva en tår. Skenet från ljusen föll i detsamma på hennes gestalt; hr de Parfondval, som ända dittills sett henne i skuggan, sökte anstränga alla; sina krafter, för att betrakta henne. — Ja, ja, sade han, förande sin hand öfver sin panna; ni är min dotter. Skall Gud förlåta mig, att hafva öfvergifvit mina barn? Hämnden har förblindat mig. (Forts.)