Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1849, sida 1

lels i Hr N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt brukli AAAAAOOOO —!:F—s — gent och fullkomligt sätt i menniskan, genom naturen och beskaffenheten af hennes fullkomligare andekropp och deraf beroende fysiska organism, och som med rätta af de gamle kallades den lilla verlden: (mikrokosmos:); dock aldra fullkomligast och innerligast hos menniskoidealet, normalmenniskan, Jesus Kristus, som derföre företrädesvis kallas Guds Son, och hvilken, då han förmår återväcka och till full känsla och fullt medvetande återlifva menniskans innerliga, harmoniska förhållande till det stora hela af skapelsen och lifvet, så att hon deruti och dermed känner sig vara ett hjerta och en själ, återlifva det innerliga, harmoniska förhållandet till Gud, fadren, är Dess högsta, jordiska uppenbarelse och menniskoslägtets verklige räddare och frälsare. Jag tror på Guds son, Jesus Kristus, den fullkomliga idealiska, gudomliga menniskan. Jag tror på en Guds Helige Ande, den moraliska, kärleksfulla, från lifskällans hufvudåder gående utvecklingen af Gud, d. ä. på Gud, lifgifvaren af en moralisk verldsordning, en Helgelse och förädling, hvilken sjelf är det nödvändiga vilkoret för menniskosjälens återförening med Gud — detta menniskans högsta jordiska mål, i och genom samhällslifvet. Denna helgelse och förädling är i sig sjelf detsamma, som kärleken till Gud och vår nästa, som känsla och medvetande af det ursprungligt goda, sköna, sanna, såsom Guds rätta beläte och afspegling i menniskan ; ty för oss är Guds väsende ingenting annat, än vishet och kärlek, af hvilka hans försyn, hans allestädesnärvarelse och allmakt äro hans utvecklingsformer och uppenbarelsesätt i menskligheten; ingenting annat, än det i sig sjelf sköna, goda sanna, klarast och fullkomligast i vårt nuvarande tillstånd för oss uppenbarade i menniskoidealet, Guds son, Jesus Kristus. — Jag tror på Gud, den Helige Ande. Jag tror, att menniskans väsendtliga beståndsdelar äro ande, själ och kropp, af hvilka jag, såsom förut antydts, ville kalla själen, såsom å ena sidan delaktig af den gudomlige anden, å andra sidan af den materiella kroppen, och i sig sjelf en förmedling af båda — andekropp. Jag tror, att den egentlige menniskoanden är Guds ande i menniskan, som antager, omkläder sig med eller utvecklar sig i en mångfald af individuella former, dem vi kalle andekroppar eller själar, och hvilka åter i kraft af den i Guds eget väsende grundade naturlag, medvetslöst omgifva sig med det vi kalle materiella kroppar eller fysiska organismer, med beståndsdelar ur det fysiska eller till fast form ötvergångna universum; att dessa andekroppar eller själar derföre äro odödliga, oförgängliga, bestämda för ett allt högre, allt fullkomligare samhåällslif af, igenom och i Gud. Jag tror således, i sammanhang dermed, på en så kallad själavandring, en fortgående utvecklingskedja af organisationer, motsvariga, men allt fullkomligare uppenbarelsemedel, eller utvecklingsoch förädlingsverktyg för de särskilda andekropparne, eller själarne. Jag tror, att jag, i öfverensstämmelse med min fullt erkända sedliga pligtkänsla, mitt allt innerligare religiösa medvetande, bör göra allt, hvad jag i min svaghet förmår, för att hos mig utbilda en allt fullkomligare öfverensstämmelse med kristendomens äkta och på menniskans innersta gående anda, hvars gudomliga, allt vanligt förstånd oändligt öfverträffande värde menniskan thy värr alltför sent och stundom aldrig lär sig att rätt klart uppskatta, denna anda, som, enligt min åsigt, bör sökas i djupet af menniskans själ, hvars handlingar, i andelig mening taget, icke kunna bestämmas efter bokstafven, alldenstund den allena dödar, då deremot anden lefvandegör. Denna kristendomens äkta anda vill, så vidt jag förmår uppfatta densamma, i alla förhållanden lära menniskan pröfva allt och behålla det bästa; den vill andlig, sedlig och politisk frihet i och genom hvarandra, såsom nödvändiga samhällsvilkor för ett allmännare förvärfvande af det själstillstånd, i hvilket kärleken, den sanna, i själens djup boende kärleken, eller, hvad som är detsamma, den högsta sedlighetskänsla och det högsta religiösa medvetande, den lefvande känslan af full harmo