Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1849, sida 1

Agn —7, denne furste blir konung. Stora äro de förhoppningar, folket fäster vid honom; högljudt, oändligt är jublet kring land och stad. Hvad man icke vet, det hoppas, det tror man dock. Poäsien, diktkonsten är framme med sin palett och sin pensel. Den målar en framtids-tafla i de ljusaste, de härligaste färger. Till en gyllene ram omkring densamma gjuter hoppet alla de löften och försäkringar, som den nye konungen vid sitt uppstigande på thronen gifver sitt jublande, sitt förtroendefulla, sitt honom älskande folk ..... Några år försvinna. De rika kunskapsskatter, konungen eger, hafva ej under dessa år blifvit använde så, som folket hade hoppats; dess behof hafva icke blifvit afhulpne, dess rättmätiga fordringar ej uppfyllde; de lyckliga resultater, man lofvat sig af regentens milda och menniskovänliga sinnelag, hafva reducerat sig dertill, att han söker undvika att stöta sig med något af de i landet rådande partierna; vrångvisa och orätt uppenbara sig i flera former och vid flera tillfällen, utan att de, som det vederbör, sina pligter och sina löften likmätigt, söka att dem hindra och förbjuda; nya och ökade anslag fordras af folket, o. s. v., o. s. v. Sådan visar sig verkligheten. Och det oaktadt fortlefver den poötiska anden ännu hos mången af folket. Ännu misströstar det ej, ännu hoppas det på bättre tider?, ännu anlitar det sin inbillningskraft, sin diktkonst att öfver den kalla, grå verkligheten kasta ett rosenfärgadt täckelse, omflägtadt af ljumma, vårliga vindar. Och om det allt framgent gäckas, gäckas ända tills att den, som som utgjort föremål för alla dess förhoppningar, nedstiger i grafven, för att lemna rum åt en efterträdare — hvad blir då produkten af dess poötiska verksamhet? ..... En illusion. En mängd samhällsmedlemmar församla sig på en viss dag och en viss timma å ett bestämdt ställe för att inom sig utse en riksdagsfullmäktig, ett ombud, som, tillika med andra sina medbröder, vid ett blifvande riksmöte skall representera folket. Går allt såsom sig bör, så blir till ombud utsedd den, som valmännen anse vara mest värd deras förtroende. Hans pligter äro stora och ansvarsfulla, och han lofvar heligt, att efter bästa förmåga och öfvertygelse uppfylla desamma. Han reser äfven upp till riksdagen med de bästa föresatser. Ankommen dit, uppträder han i början åtskilliga gånger såsom en upplysningens, sanningens och frihetens kämpe; hans kommittenter lyckönska sig och glädjas öfver sitt val; fränder och vänner jubla; de tidvingsnummer, i hvilka hans af snille och fosterlandskärlek blixtrande anföranden återgifvas, läsas med yttersta begärlighet. Efter slutadt riksmöte återvänder han hem, välkomnas, feteras, helsas såsom en nationens man?, erhåller tillochmed ett eller annat dyrbart och varaktigt vedermäle af folkets erkänsla och högaktning. — En ny riksdag stundar; han väljes ånyo, uppfyller äfven då sitt kall, ehuru ej fyllest med den värma och kraft, som första gången. Detta kan dock hafva sina orsaker, och han redogör vid sin återkomst vndjaktigt för sitt handlingssätt. Ännu en gång erhåller han sina valmäns förtroende, reser upp till riksdagen, talar en eller annan gång i sitt stånd, men lamt, undfallande. Emellertid misstro icke de frisinnade vänner, han förvärfvat sig, hans karakter, utan försvara den med all värma mot dem, som våga hysa några tvifvel om fastheten och tillförlitligheten af densamma. Riksdagen är slut; folkets man återvänder hem, kan väl icke fullt nöjaktigt göra redo för sin tystnad, eller för sin frånvaro vid den och den vigtiga voteringen, får väl höra ett och annat stickord, se en och annan sur min; men tröstar sig med att om några månader — hafva en indrägtig syssla, eller ock med..... de klingande skäl, som han redan har på fickan. Sådan är verkligheten. Hvad blir produkten af hans valmäns poötiska sätt att uppfatta hans karakter och verksamhet? — En illusion. Hundrade och flera dylika exempel, lämpade på andra personer och andra förhållanden, skulle kunna anföras: men vi åtnöla oss med dessa tven