Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1849, sida 1

Poåbsi, Illusion, Verklighet. Huru utomordentligt mycket omfatta ej dessa trenne ord! Att på papperet vilja öfverflytta allt det, som i dem inbegripes, vore att vilja tälja hafvets sand eller himmelens stjernor. Och dock hafva vi gjort dem till föremål för en kort uppsats i en tidning! Hvarföre? — Af samma orsak som när den af hetta försmäktande vandraren i öknen påträffar en källa dricker af dess vederqvickande vatten, icke för att tömma den, utan för att släcka sin törst. Hvad vore lifvet utan. poöst, detta ord taget i dess vidsträcktare bemärkelse och sålunda icke inskränkt till de skapelser, som skalden frambringar? Vi vilja väl öfversätta och förklara det med odiktkonstv, men vi vilja på sam— ma gång utsträcka spheren för denna konst så långt, att den omfattar allt det sköna, som menniskoanden behöfver för att med inbillningskraftens tillhjelp kasta ett silfverskir öfver det blott meteriella, en hoppets morgonrodnad öfver den i nattens skuggor hvilande verkligheten. Diktkonsten, konsten att dikta, att ur själens djup framkalla skönare, härligare, fullkomligare bilder, blir då icke några få, lyckligare lottade individers tillhörighet, utan den blir i mer eller mindre mån gemensam för alla. Vi behöfva den äfven alla, både höge och låge, både fattige och rike, krigaren så väl som odlaren, den öfvervunne så väl som den besegrade. Hvad är väl sjelfva hoppet annat, än en del af denna konst, en grönskande gren, vuxen på den gemensamma friska stammen, eller, om man hellre så vill, sjelfva trädets krona? Men lemnom bildspråket! Ett par exempel, hemtade ur det alldagliga lifvet och sammanställde med hvarandra, torde bättre, än alla härledningar, bilder och reflexioner åskådliggöra, huru vi uppfatta begreppen poäsi, illusion, verklighet, nemligen såsom föremål för denna vår uppsats. En furste är färdig att uppstiga på sina förfäders thron. Man vet, att han besitter stora, mångsidiga och vidsträckta kunskaper; att han känner det folks behof och fordringar, öfver hvilket han är född att regera; att han af naturen eger ett mildt, menniskovänligt sinnelag; att han älskar sanning och rätt samt föresatt sig att dem styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda; att han är sparsam, ingen älskare af lyx, öfverflöd och yppighet, o. s. v. Nå väl!