Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1849, sida 3

ret vara bäst. Det skulle verkligen mycket roa mig att veta, hvad hon kan hafva att säga min far: Madame de Fargiel närmade sig dörren, och öppnade den helt varsamt på glänt. Som den sjukes säng var vid andra sidan af kammaren, kunde hon likväl ej höra något. Hon återkom till Maurice. — Tillåt mig säga er, madame, att jag välsignar lyckan, som på ett så oväntadt sätt fört mig hit. Jag hyste alltid hopp att få återse er. I Måndags, när jag måste lemna er vid ändan af Champs-Elysees, sade mig en ljuf och sorglig aning, att jag snart skulle återfinna er; men icke kunde jag tänka på, att jag skulle sammanträffa med er i denna nejd, nästan förlorad. — En ljuf och sorglig aning? Hvad menar ni? — Ja, madame! Jag förenar alltid dessa tvenne ord. Tror ni icke, som jag, att de alltid äro i kärlekens följe, att kärleken: till och med ej går utan dem? — Må vara, sade madame Fargiel med ett drömmande utseende, utan att tänka på annat svar; men denna mamsell, som löper fälten omkring med er, det är ju er älskarinna? — Jag vet just icke än; svarade Maurice liknöjdt. Han fortfor sedan med en uppmärksam blick: — Hade jag ej mött er madame, skulle jag kanhända fallit på den dårskapen, att till och