andra sidan tidens gränser. För hans blickar sväfva de timliga förhållandena såsom något förgängligt. Det för sig bestående enskildta hjertat måste, för att kunna älska, aflåta från sitt sjelfbestånd, fullkomligt öfverlemna och uppoffra den ömmaste och skönaste punkten i sitt väsende. Detta offer utgör det mest rörande i kärleken, hvilken endast lefver i hängifvenhet. Men ehuru menniskan sålunda liksom upphäfver sin egen varelse i kärleken och ingår i och upptages af en annan, så uppstår likväl vid detta öfverlemnande en känsla af fallhet och salighet, hvilken har sin grund ej allenast i medvetandet af det dyra offret, utan förnämligast i den underbara erfarenhet, att man just genom bortskänkande af sitt sjelf ritteligen och i dess sanna gestalt återfinner det. Det synes motsäga hvartannat, att på samma gång upphäfva sin personlighet, och vara sjelfständig. Men denna motsägelse är evigt tillstädes i kärleken, liksom han evigt deri upplöses. Vi behöfve således ej frukta att gå under i Gudomens outgrundliga djup, när vi en gång skiljas ifrån jorden, likalitet som vi behöfve frukta, medan vi lefve, att vi förlora vår personlighet och sjelfständighet, emedan vi rent och sjelsuppoffrande älske en annan menniska. Tvärtom återfinne vi oss sjelfva i kärleken och läre i denna underbara kraft att känna, hvad vi egentligen äre, hvartill vi skapades och hvad af oss varda skall, när det klappande hjertat en gång brustit. Kyrkosångens värde. Kardinal Cajetanus fällde det märkvärdiga ytI trandet om Luther, att han verkat till reformationens (kyrkoförbättringens) införande mera genom psalmer och psalmmelodier, än genom alla sina predikningar och skrifter. Några af svenska kyrkans aktningsvärda prester hafva äfven uppfattat kyrkosången ifrån denna vigtiga synpunkt. Så t. ex. har prosten och hofpredikanten Dillner under en längre följd af år i sina församlingar bildat en förening af de yngre bland allmogen, hvilka Lördagsoch Söndags-eftermiddagar öfva sig att sjunga fyrstämmigt efter det af honom i värt fädernesland införda instrument, som kallas psalmodikon. Likaledes hafva mänga andra kyrkoherdar och prester i landet med samma instruments tillhjelp upplifvat ungdomens håg och sinnen för sång. Och öfverallt, hvarest försök i denna väg blifvit gjorde, har man erfarit sanningen af ofvanämnde kardinals yttrande. Önskligt vore, att ingen by eller enstaka gård funnes, hvarest ej detta instrument begagnades till den illt mer och mer tystnande andliga sångens återapplifvande. Sedan folkskolorna kommit i gång och folkskolestadgan föreskrifvit, att hvarje anagen skollärare skall med psalmodikons tillhjelp. unna sjunga vår härliga koral, är det utsigt, ut detta bruk allmännare vinner efterföljd. Af ult hvad folkskolan hittills presterat, är det inet, som på höga och låga, bildade och allmoge så slagit an, som sångens införande och öfvande folkskolan. Måtte alla skollärare lägga detta aktum ur lifvet på hjertat och använda det i den igtning, som Cajetanus talar om Lutherska kyrcosången. — — — — ———