Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1849, sida 3

Hela den förmögenhet, han lemnat åt dessa stackars barn, var Bethisys slott, en ruin till hälften åter uppbygd, omgifven af några tunnland ängsmark; det vill säga allt, som deras moder samlat i arf efter den gamle chevalieren. Emedan Parfondvals slott bar hans namn, hade han sålt det, när han i sin hustrus dödsstund passerade förbi Moulins. Han blef dock sedan en främling för sin hembygd, under längre tid. Efter återkomsten till Frankrike etablerade han sig i början i Paris, för att oftare få tillfälle att se Regine, sin dotter, som då ingått i klostret Sacre-Ceur. Plågad af minnen från sin förriga lefnad, hade han ännu en gång måst göra en resa, för att undgå dem och sin oro; ty huru han än bjöd till att glömma, var minnet af hans familjehändelser alltid friskt i hans hjerta och tanke. Han såg än med vrede, än med medlidande, än tillochmed med kärlek denna bleka Amelie, som han så grymt öfvergifvit i hennes sista stund; han såg oupphörligt sväfva för sina ögon, bredvid deras mors skepnad, dessa hans tvenne små döttrar, som han förnekat. — Hvem vet? — sade han någon gång till sig sjelf, när han ej fick sofva; — kanske äro äfven de mina barn, likasom Regine. (Forts.)