rakt till kammaren, fattade tag i den intill varande klocksträng och ringde med häftighet. En tjenare inträdde med ett ljus i hvardera handen. — Madame, sade Maurice, när tjenaren gått; jag ser, att en viss sinnesrörelse bemäktigat sig er. Gif er tillfreds! Det är en aktris, i hvars sällskap jag kommit hit, en glad flicka, som ej alltid vet, hvad hon säger. Jag är visst bekant med henne, men jag har likväl ej rätt att hindra henne i hennes impertinenta dårskaper. Ett nog bizarrt äfventyr har sedan två eller tre timmar, med eller mot vår vilja, bragt oss i sällskap. Men var ni lugn. Hvad hon än må säga eller göra, blir det ej annat än komedi. — Komedi! min herre! Hm! Betänk likväl, att min far är i högsta grad sjuk. Jag har i dag med all skyndsamhet kommit hit, med anledning af ett bref från läkaren, som trodde, att hr de Parfondval endast hade några få dagar qvar. — Mig kan det icke förvåna, madame, att Beatrix begärt ett hemligt samtal med er fader, för att kanske af honom få ett litet minne i några rader af hans testamente; ty hvem vet, om hr de Parfondval nu för första gången är mellan fyra ögon med aktriser. — Min faders rykte i all ära, torde likväl för mig, som ej fått del af hans förtroenden, osvu