Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1849, sida 1

j stora rorelser, som pågå 1 Europa — rorelser, som hafva till ändamål frihet, broderlighet, upplysning, känsla af menniskorätt och menniskovärde? — Omöjligt! Äfven han måste fattas af ideernas makt, måste ur förtryckarnes tjenst träda i deras. Det är icke blott på sig och sina egna fördelar han får se, utan äfven på efterkommande slägtens. Äfven han har barn och pligter emot dem att uppfylla. Kan han i arf icke gifva dem gods och penningar, så bör han åtminstone icke bidraga till att utesluta dem från delaktighet i de förnuftsenliga rättigheter, som folken hålla på att tillkämpa sig. Hvad har väl krigaren, i allmänhet taget, att vänta för sina uppoffringar och lidanden? En medalj, en bandstump, en nådepenning på ålderdomen, hvilken knappast räcker till hans uppehälle under loppet af 3 eller 4 veckor. Och om han stupar i striden, stupar i en kamp mot sina egna landsmän, hvilka icke haft till syftemål annat, än att bereda både sin och hans lycka — hvilket öde väntar då hans efterlemnade maka, hans of örsörjda barn? Månne väl de, i hvilkas händer han låtit bruka sig som ett viljelöst redskap, draga försorg om dem? Månne väl de nedstiga från sin höga ståndpunkt i samhället, för att i den usla kojan upsöka den stupade soldatens hungrande och nakna familj? Vi hafva sett, att fäderneslandet mången gång kunnat glömma sina ålderstigna krigare och deras nödlidande anhörige; huru mycket lättare då de, som tro sig hafva uppfyllt allan rättfärdighet, när de gifvit honom hans sold, eller på sin höjd åt honom, när han i deras tjenst blifvit en krympling, kastat en usel nådepenning! Och hvem går väl i borgen för, att ej hans barn, när de en gång vuxit upp och kunna inse det förtryck, i hvilket han bidragit att qvarhålla folket, förbanna hans blindhet, hans lättrogenhet, hans dåraktighet att egna sitt lif och sina krafter åt de folkfiendtliga maktegarnes tjenst? Han har uppfyllt sin pligt, säger man. O! gifves det väl då i timligt afseende någon högre pligt, än den, att gagna fäderneslandet? — Men den ed, han svurit att obrottsligt tjena sin konung ? — Har då icke äfven monarken, åtminstone i stater med ett konstitutionelt styrelsesätt, svurit att efter bästa insigt och förmåga gagna det folk, öfver hvilket han är född eller kallad att regera? Och, om han bryter denna ed, har han då icke brutit samhällskontraktet och på samma gång löst äfven krigaren från hans ed? Hvem skulle väl med skäl och bevis kunna drista påstå motsatsen? Historien är rik på många exempel, då både folk och krigare blifvit löste från den ed, de svurit en löftesbrytande konung, löste derifrån af andra personer, som åt en ny regent öfverlemnat den afsattes eller förjagades makt. Och folket skulle icke då sjelft, när det har fulla och rättvisa skäl dertill, kunna lösa sig från en af det gången ed! Jo, det både har gjort det och kommer äfven framdeles att så göra; derom kan man vara fullt och fast förvissad. Vårt vigtiga ämne är på långt när icke uttömdt; men vi våge icke för denna gång längre sysselsätta oss med detsamma, af fruktan för att trötta läsarens tålamod. Vi torde dock framdeles i mera speciella fall återkomma till detsamma. Afsigten med denna uppsats är blott den att varna så väl folket som krigarne för allt misstroende till hvarandra och uppmana dem att förenade sträfva till ett gemensamt mål: Fäderneslandets nytta samt des innebyggares frihet, upplysning, ära och sjelfständighet. Vi säge med flit frihet, upplysning och rdr; ty den frihet, som ej är förenad med upplysning och ära, är ingen sann frihet, utan sjelfsvåld, och på sjelfsvåld kan ingen sann sjelfständighet grundas. Despoten under frihetens larf är lika, om ej mera, farlig än den omaskerade. För begge måste man taga sig till vara och begges välde måste man med förenade krafter söka bringa på fall, för att på dess ruiner kunna uppresa sanningens, rättvisans och broderlighetens thron, den dericke till grundval behöfver hafva kanoner, eller till sidostöd bajonettspetsar, såsom många af de throner, hvilka det sistförflutna året kommit att vack