Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1849, sida 1

Article Image
HT VANA ,) VID CC114118CAlLLI1HIA VVIE — — — — — —— furstarne och deras anhängare åsyftat. Krigarne hade blifvit en klass för sig. De tillhörde ej mera folket, utan dem; voro icke nationens, utan deras tjenare, eller, rättare sagdt, deras blinda verktyg, redskap för utförandet af deras äregiriga och folkfiendtliga planer. Så fortgick det genom århundraden, och så fortgår det i många stater ännu. I andra deremot, der nationerna vaknat till sjelfmedvetande, till känsla af sitt värde såsom med förnuft och fri vilja utrustade väsenden, hafva detta sjelfmedvetande, denna känsla äfven sträckt sig till krigarne. De hafva lärt sig inse, att deras naturliga interessen äro oskiljaktigt förenade med folkets, med deras, ibland hvilka de räkna fäder, mödrar, bröder, systrar, barn och vänner. De hafva funnit, att fäderneslandet har på dem större anspråk, än furstarne; att när pligterna mot det förra råka i strid med pligterna mot de sednare, så måste de ovilkorligt gifva dem mot fäderneslandet företrädet. Det sistförflutna året är rikt på exempel af denna art. Hade icke de franske krigarne under den evigt minnesvärda Februari-revolutionen gjort gemensam sak med folket, så sute troligen Ludvig Philip ännu qvar på Frankrikes thron, så herrskade despotismen ännu öfver Europas folk med sin Rehabeamsspira. Om, emot all förmodan, resultaterna af de hvälfningar, som under loppet af år 1848 egt rum i vår verldsdel, icke skulle motsvara förhoppningarne, så måste detta till en stor del tillskrifvas folken sjelfve, hvilka hvarken hvar för sig eller sinsemellan samverka till ett gemensamt mål; men om reaktionen, klokt begagnande denna söndring, skulle lyckas att med vapenmakt genomdrifva sina mot den eröfrade, dyrköpta folkfriheten rigtade planer: då blir det på krigarnes hufvuden, som denna blodskuld kommer att hvila. Derhän, vi våge hoppas det, skall det dock icke komma. Det är nästan omöjligt, att icke äfven krigaren så småningom och något hvarjestädes skall inse orimligheten deraf, att för några få despoters, aristokraters och hierarkers godtycke uppoffra lif och lemmar, uppoffra dem i en strid mot anförvandter och vänner, uppoffra dem, för att påligga andra ett ok, som han sjelf i framtiden blir tvungen att bära. — Men massorna kunna icke tänkav, säger man. Härtill svare vi, att det dock mångfaldiga gånger visat sig, att denna sats icke är enlig med sanna och rätta förhållandet. Och der massorna verkligen icke kunna tänka, der måste ledarne tänka för dem. Äfven i krigarnes leder, vi äro fullt och fast förvissade derom, gifvas många, som med värma skola omfatta frihetens heliga sak och ej tillåta, att den omintetgöres med bajonetter och eldgap. Vi hafva nyligen list, hvad åtskillige officerare och underofficerare yttrat vid de festmältider, som nyligen, till firande af februari-revolutionen, egt rum i Paris. De hafva heligt försäkrat folket, att det inom armåen hade ett stort antal vänner och bröder att påräkna; att armåen, lika troget som folket sjelft, skulle vaka öfver upprätthållandet af de demokratiska principerna; att den, om republikens bestånd någon gång hotades, genast skulle ila i sina bröders, i folkets armar, för att med lif och blod försvara densamma. — Vi upprepa och vi lägga alla dem, som det vederbör, på hjertat en önskan, som en af talarne vid nyssnämnde fester framställde, nemligen den: Må allt missförstånd upphöra mellan folket och-armåen! All misstanka dessa båda emellan är orättvis, på folkets sida, emedan det genom en sådan skulle antyda, att krigaren icke vore mäktig af lika höga och sköna ider som det, och på krigarnes, emedan de genom en sådan skulle antyda, att folket slitit eller glömt de band, som förenade dem med detsamma. Idserna äro oförgängliga och gemensamma för alla. När de en gång eröfrat kasernerna, blifva alla försök att utrota desamme onyttige., — Och hvarföre skulle ej denna eröfring snart nog kunna försiggå? Ligger icke tiden med alla sina stora tilldragelser och vigtiga frågor lika öppen för krigaren, som för hvarje annan individ i AOAAEIUI2 Ö zi 3

15 mars 1849, sida 1

Thumbnail