Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1849, sida 1

gt varit, eller med hHonom OlVerenskommas Kan. 5 —— — ternes fördel, och misslyckades då i sina bemödanden. Under diktarotatet bestod Cavaignacs taffel af blott tolf kuverter. Det vanliga middagssällskapet bestod af högre off icerare och embetsmän. Stundom blefvo dock stabsofficerare samt vänner och väninnor af familjen inbjudne till hans bord. Rätterna voro hvarken många eller utsökta, men goda. Cavaignac var vid dylika tillfällen mera gäst, än värd. De, som voro personligen bekante med Cavaignac, erhöllo af honom ett litet prydligt kort, hvarå voro tryckta orden: Laisses passer le citoyen ..... och försedt med diktatorns egenhändiga namnteckning. Detta kort öppnade sin innehafvare väg genom alla vakter, så väl vid vanliga som utomordentliga tillfällen. De regelmässiga audienser, som Cavaignac gaf, buro alltid prägeln af en med värdighet förenad republikansk enkelhet. Mera lysande voro de stora emottagningarna, till hvilka tilloppet var mycket stort. Vid dylika högtidligare tillfällen, då alla generaler, statens embetsmän och främmande makters sändebud visade sig i rika galladrögter, utstyrda med alla slags stjernor och ordnar, såg man diktatorn sjelf klädd helt enkelt, såsom vanligt, d. v. s. i svart frack med hederslegionens band i knapphålet. Blott vid parader och revyer såg man honom i generalsuniform; men hvar, när och huru han än visade sig, ådrog han sig allas blickar, hvilka i hans öppna, redliga och manligt sköna ansigte, som på en gång vittnade om beslutsamhet och kraft, sökte läsa fäderneslandets framtida öde. Så väl ibland socialisterne, som bland den egentliga massan af Paris befolkning. har Cavaignac ett stort antal förbittrade fiender. Qvinnor från förstaden S:t Antoine bära ännu, såsom det berättas, törstande efter hämnd, på sina bröst de kulor och andra projektiler, för hvilka deras fäder, männer, bröder och. söner, under Cavaignacs ledning, stupade under Junidagarne. Ehuru man visserligen icke kan på Cavaignacs hufvud lasta det blod, som flöt. under det förfärliga Juniupproret, på hvars skyndsamma hämmande hela republikens väl berodde, tyckes dock massornas mot honom i anledning deraf rådande förbittring hafva gjort mycket intryck på honom, och han har derföre på den sednare tiden på mångfaldiga sätt sökt mildra och blidka den fiendtliga sinnesstämning, som hystes mot honom af förstäderne S:t Antoines och S:t Marceaus uppbragta och vildsinnade befolkning. Äfven på andra ställen i Frankrike är han hatad af de lägre folkklasserna, då han deremot bland medelklassen samt tillochmed bland de högre klasserna åtnjuter, om ej just kärlek, dock stort förtroende och anseende. Popularitet i den form, den vanligtvis förekommer, har emellertid aldrig utgjort föremål för Cavaignacs sträfvanden. Han vet ganska väl, att de, som den ena dagen äro de ifrigaste att tända rökverk för opinionens afgud, den andra kunna vara färdige att släpa honom i smutsen, om händelsernas gång så skulle foga. Han undvek fördenskull, under den tid han innehade högsta verkställande makten, alla offentliga hyllningar och hedersbevisningar. En afton lemnade han sin loge på operan i samma ögonblick, som han märkte sig vara ett föremål för den allmänna uppmärksamheten. Säsom ett talande bevis på den aktning för sin personlighet, Cavaignae förstått ingjuta hos mängden, förtjenar anföras, att icke ett enda s. k. qvickhufvud försökt att roa sig och hopen på hans bekostnad. Som man vet, spara Fransmännen annars icke på sina qvickbeter och sarkasmer, utan rigta dem tillochmed mot sina bästa konungar och statsmän. Hvad som mot Cavaignac blifvit i skrift och tryck synligt, har ej blifvit dikteradt af qvickheten, utan af råheten; det har icke varit satir, eller produkter af snille, utan paskiller, nidvisor, uselheter, som väl måhända blifvit läste, men äfven i samma stund förgätne. Först en efterverld skall med full opartiskhet kunna bedöma denne utomordentlige man. Nationalförsamlingen dekreterade en gång, att ,han gjort sig väl förtjent af fåderneslandetv, och bisto