Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1849, sida 1

22 ALIL, EIILI IIISMG I1DIICIII ÖOIVCICHSROIIILIIIAS RAMlI. hade alla blifvit öfvergifna af sitt manskap. Andreas och hans folk hade emellertid gjort försök att inskeppa sig och tillbjudit kaptenen på en goelette 2000 dollars, för att blifva öfverförde till någon mexikansk hamn, i det de tillika förpligtade sig att tjenstgöra ombord. Men kaptenen hade gifvit dem afslag. Vi hade derefter tänkt att vända oss till förste alkaden, för att af honom utverka åtgärder till banditernas gripande. Men denne öfverhetsperson hade, likasom de fleste af hans underordnade, afrest till guldtrakten. Äfven den andre alkaden var frånvarande af samma orsak. Ingen enda jurist fanns nu i San Francisco; vi beslöto derför att skynda till Monterey, dit röfrarne utan tvifvel begifvit sig, för att finna ett skepp. Lacosse och jag beslöto åtfölja våra vänner. Utan dröjsmål afreste vi alla och redo så hastigt, som våra hästar kunde hålla ut. Då vi kommit till Monterey, hörde vi, att Andreas varit der med sitt band, och att en af hans folk blifvit gripen såsom desertör från garnisonen. Don Ludvig och jag begåfvo oss genast till öfverste Mason, som, då han hört vår berättelse, gaf oss tillåtelse att besöka soldaten i fängelset. Efter att hafva gifvit denne vårt löfte, att icke för vår del förfölja honom för delaktighet i plundringen, fingo vi honom att omtala alla omständigheterna vid besagda tillfälle; dessutom underrättade han oss derom, att Andreas med tvenne af sitt folk inslagit den väg, som den karavan följer, hvilken årligen begifver sig från Santa-F i Nya Mexico till Californien, för att köpa hästar. : Då vi kommit tillbaka till våra kamrater, beslöto vi att nästa dag börja jagten efter röfrarne. Vi underrättade Mason härom, som gerna skulle gifvit oss soldater till förstärkning, om han icke fruktat, att dessa, så snart de kommit ur staden, skulle desertera till Sacramento. Vi begåfvo oss alltså på väg, men efter fyra dagars hårdnackadt förföljande, som alldeles utmattade våra hästar, erforo vi, att röfrarne hade ett försprång af några och trettio mil. Enär vi hade hvarken vägvisare eller friska hästar i en ödemark, der vi hvarje ögonblick voro i fara att öfversallas af Indianer, återvände vi till Monterey, uppgifvande vår sak såsom förlorad. Då vi återkommit till Monterey, togo vi in i ett hotell, hvilket, så dåligt det än var, likväl gällde för det bästa i staden, och delade följande dagen det guld, som Bradley deponerat bos kapten Sutter och denne afskickat till Monterey. Samma afton hade vi en slags afskedsfäst, under hvilken den sorgligaste munterhet, man kan tänka sig, herrskade, och dagen derpå togo vi farväl af hvarandra. DonLudvig återvände till sitt sköna hem, Bradley afreste till San Francisco; hvart de andra togo vägen, vet jag icke; blott det vet jag, att jag om morgonen, dåjag vaknade, var ensam. Efter frukosten gick jag ut, för att se mig omkring i staden. Likasom San Francisco var den tom och öde. Nästan alla hade öfvergifvit sina yrken, skepp, butiker och magasiner, för att ila till guldtrakten. De, som blifvit hemma, äro antingen personer, som drifva en lönande handel, eller arbetsfolk och handelsbetjenter, som erhålla orimligt stora löner. Det är utomordentligt svårt att få tjenstefolk. Jag erfor bland annat af öfverste Mason sjelf, att officerarne vid garnisonen i Monterey icke på två månader haft uppassning. För att få något att äta, måste de sjelfva koka sin mat. Enhvar af dem hade sin dag, då han måste ombesörja uppassningen, öfverste Mason sjelf icke undantagen. v Här slutar doktorns dagbok: Den kom till Europa tillika med ett bref, som utgör sensmoralen af berättelsen. Det är stäldt till författarens broder, och vi utdraga härmedelst det märkligaste i detsamma : 3 Monterey d. 11:te Okt. 1848. Käre Georg! jag begagnar en kurirs afresa, för att underrätta dig, hvar jag varit de sista