Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1849, sida 1

Hvem vill väl tillsluta ögat för det stora, välgörande inflytande, qvinnan kan och bör öfva på sin tid och dess moraliska, ja, tillochmed religiösa lyftning, eller misskänna huru hon, genom renheten af sina seder, mildheten af sitt väsende och en sig aldrig förnekande eller förgätande värdighet, förmår, så att säga, ingjuta en bättre anda i allt menskligt, som lefver, verkar och rörer sig inom hennes krets? Och rörde sig ej inom den en gång alla de menskliga krafter, som sedan i vidgade cirklar röra sig i verlden? Den, som vill förneka detta, han kaste första stenen på den tidsbildning, som låtit sina frukter komma äfven qvinnan till godo! Må ingen af missförstånd, med hvad vi förut yttrat, vilja göra oss sjelfve denna beskyllning! Det var icke vår mening att kasta någon skugga på den art af bildning, om hvilken vi först talade, eller orda för någon slags inskränkning af den del, som äfven deraf kan falla på qvinnans lott. Det är ej inskränkningen, det är utvidgningen, som vi älske, men denna först och främst till hjertats och det inre väsendets fromma. Det förutnämnda slaget af bildning skulle vi vilja kalla skönbildning, och yrka för detsamma all den aktning, som det sköna alltid kräfver, nemligen efter den grad, med hvilken det i sig inbegriper det goda och genomstrålas af det sanna. Utom i förening med dessa, hvad är dess värde i naturen, i konsten, i lifvet? Läggen allt den s. k. äedukationens grannlåtskram i ena vågskålen och det med lifvets pligter förtrogna hjertat på den andra och pröfven sedan, hvilken af dem som bär den bästa lotten! Det är på företrädet af den sannt förädlande och upphöjande bildningen, vi önskat fästa uppmärksamheten — på den, som lika väl passar för alla lefnadsförhällanden och lika väl tar sig uti hyddan som i palatset; ty liksom solsträlen, hvilken genomtränger allt med sin värme och frambringar hvarje frö till lif efter sin art, bör också kärleken med upplysningens ljus genomtränga hela qvinnans verksamhet i dess särskilda rigtningar och ge lif åt allt det goda, med hvars sympathier hennes känslor råka i samklang. Nu återstår blott att bedja om en välvillig ursäkt för den kanske alltför länga tid, vi tagit en illa belönad uppmärksamhet i anspråk. Hvad ämnet har vigtigt, hafva vi, om ock blott liksom i förbigående, vidrört. Mången tänkare har utvecklat det i digra folianter och stränga systemer. Det skall ock en dag, vi hoppas det, utveckla sig i en större volym och i ett friare system — i qrinnans lif och handling.