Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1849, sida 2

drifter hade det utöfvat på kusten, men derpå hade det dragit sig längre in i landet närmare guldtrakten, och om man får tro guldsökarnes berättelser, måste deras handtering varit mycket inbringande. Vår första tanka, fortfor don Ludvig, gällde den stackars Malcolm och den andra röfrarnes förföljande; men då vi för detta ändamål begärde våra vänners bistånd, svarade de med ett bestämdt afslag. Deras nyfikenhet, utan tvifvel den enda bevekelsegrund, som fört dem till vårt bistånd, var tillfredsstäld, och jag kände en djup. harm öfver deras beteende, då de, döfva för våra böner, lemnade oss ensamma med vår döende vän. Nej, de måste tillbaka till sitt arbete, för att åter börja gräfva och vaska, och vi borde vara tacksamme för: det de räddat våra lif: se der hufvudinnebållet af deras svar! De voro till den grad angripna af törst efter guldet, att de icke hade ett ögonblick öfrigt för uppfyllandet af en kristens första pligt; det skulle ju endast hafva varit att förspilla tiden! Slutligen, fortfor don Ludvig, lofvade två af dem, efter de mest bevekande föreställningar och de mest klingande löften å min sida, att om en timma återkomma med en bår, för att på denna transportera Malcolm till lägret. Den bår, med hvilken de återkommo, var sammansatt af sammanflätade grenar och öfverhöljd med ett tacke. Vi lade Malcolm på denna och voro ändtligen så lyckliga att få honom inburen Ii en koja, hvilken tillhörde en fattig, men beskedlig qvinna, som lofvade att uppassa honom, medan vi återvände hit, för att hemta hjelp. (Fortsättes.) DAi — — —