Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1849, sida 2

zertgitvaren har EIIIIJCÅLIIUIG Skal döv VAA MED Fyra månader bland guldsökarne i Öfra Californien. (Ur med. d:r J. Tyrwhitt-Brooks resedagbok.) (Forts. fr. N:o 55.) Vägen förde dem genom en trakt, som var genomskuren af dalar och små höjder, der den gröna eken var det herrskande tradslaget, medan här och der några enstaka stående furar syntes. I det ögonblick, då de kommit upp på en sträcka af medelmåttiga höjder, hvilken de ansågo för de sista, som de hade att öfverstiga på vägen till Sacramentodalen, bemärkte don Ludvig, som red något framför de andre, i det han vände hufvudet, för att se efter sina kamrater, en ryttare, som kom ut från skogen bakom dem, och derefter ännu en dylik. Innan han hunnit uppgifva ett varningsrop, hade den sistnämnde ryttaren, som tycktes vara en Indian, höjt sig i sadeln och slungat sin lasso Å) mot Malcolm, kring hvars hufvud och axlar den med ett hvinande ljud snodde sig. Don Ludvig hoppade genast af hästen, grep sitt gevär och sände Indianen en kula, i detsamma denne aflägsnade sig i galopp. Kulan träffade hästen i hufvudet och han såg, huru denne tillika med ryttaren tumlade omkring i mullen, medan Malcolm, som icke kunde motstå ryckningen af lasson, kastades ur sadeln. Bradley, som icke anat faran, förrän han hörde lassons hvinande i luften, hade straxt hoppat ned på marken, ställt sig bakom hästen, såsom bakom ett bålverk, och skickat fienden en kula. Hans skott, som ännu aldrig gått miste om sitt offer, sträckte till jorden en af angriparne, som bar en mexicansk sombrero på hufvudet och hade bronsfärgad hy. I ett ögonblick förde de nu sina hästar bakom några klippor, för att beskydda dem mot fiendens anfall, och härifrån bemärkte de fyra ryttare, som sprängde emot dem. Don Ludvig och Bradley, som både voro vana vid detta guerillaartade sätt att slås, lade sig ned på marken och laddade ånyo. Don Ludvig sköt först, men träffade icke. Fyra skott besvarade genast hans; kulorna hveno om öronen på honom och Bradley. Nu sköt Bradley. Det var, sade don Ludvig, likasom om hans kula delat sig i fyra delar och träffat enhvar af de fyra banditerna; ty dessa vände plötsligt sina hästar och flyktade, medtagande Malcolms häst. Don Ludvig tillfogade, att de, sedan röfrarne väl voro borta, ilat till Malcolm, som de funno sanslös liggande på marken, med lasson om armar och hals. Snart blefvo de likväl varse, att han ännu andades, men banditernas hästars hofvar hade förfärligt tilltygat honom. I detta ögonblick uppskrämdes de ånyo vid ljudet af en mängd röster, som kom från en hop ryttare, hvilka hastigt närmade sig dem. De trodde sig nu vara förlorade, men de erforo snart till sin stora glädje, att de nykomne voro ett sällskap guldsökare, som, då de hört gevärsskotten, skyndat till sina vänners bistånd. Don Ludvig trodde, att det icke var Bradleys kula, utan åsynen af dessa oväntade försvarare, som skrämt röfrarne på flykten. De gingo nu fram fill Indianens häst; lasson hängde ännu qvar vid sadeln, men ryttaren hade lyckats komma undan, ehuru han måste varit illa tilltygad, ty don Ludvig såg, huru hästen hade tumlat omkring med honom i mullen. Den af Bradley fällde röfvarens lik återfanns äfven; kulan hade träffat honom midt i hjertat. Några af guldsökarne, som voro hemma här 1 landet, kände honom; de sade, att han var en af de från armeen i Californien deserterade soldater, hans namn Thomas Maria Carillo, samt att han var en bandit af värsta slag och sedan någon tid tillhört ett band, som plundrat alla resande och guldsökare, det kunnat påträffa. Sina första bex) En lång snara, som i Indianernas händer utgör ett öeunktansvärdt vanen.